Press to Meco
Transmute

Label: Marshall Records
Tre liknande band: Biffy Clyro/Don Broco/Arcane Roots

Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Transmute
2. Another Day
3. Smouldering Sticks
4. A Test of Our Resolve
5. Baby Steps
6. Sabotage
7. Overdue
8. Lead
9. Rusty Nails
10. Gold
11. Interlude
12. Way to Know
13. Hesitation


Band:
Luke Caley – guitar, vocals
Jake Crawford – bass, vocals
Lewis Williams – drums, vocals


Discography:
Press to Meco (2012)
Affinity (2013)
Good Intent (2015)
Here's to the Fatigue (2018)
Acoustic (2019)


Guests:


Info:
Recorded at The Round Tower, Cirencester
Machine – producer, mixing, mastering, engineer
Julian Cargiulo – engineer
Maximillian Malone – art and design

Released 2021-08-20
Reviewed 2021-11-27

Links:
presstomeco.co.uk
youtube

marshall records


read in english

Press to Meco är ett sådant där namn som jag sett lite då och då i brevlådan men som det aldrig blivit av att jag skrivit om, förrän nu. Transmute är det nya albumet och här har bandet bytt bassist, och trion fick slita hårt för att bygga sin egen studio. På något sätt skulle att de bad, lånade och stal (inte bokstavligen) utrustning säga allt om dem. Att pressmaterialet sedan dessutom gör reklam för en svensk möbeltillverkare troligen utan att få betalt känns lite taffligt, man kan skriva billiga och taskiga möbler i stället för att nämna namnet. Och det sägs att de under 2020-års kaos hittade tillbaka till passionen, inte för att jag kan höra den men det kanske finns där.

Det handlar om modern alternativrock, lite post-punk kanske. Oftast i lite lägre tempo med lite modern gormig sång, ganska typiska inslag. Svårt att i något direkt smickrande ordalag beskriva bandets musik, de går ner till ganska finstämda inslag för att sedan bli mer aggressiva och råa. Det känns kanske lite rått och enkelt, kanske lite gör-det-själv över ljudbilden som är långt ifrån lika polerad som hos många band i samma musikaliska härad. Men det är kanske det enda som den brittiska trion gör som känns lite fräscht. Annars tycker jag att det är beprövade inslag, låtar som känns lite bekanta och så vidare – visst gör de det bra och det känns kanske lite mer levande än hos många.

Vi bjuds på ganska bra låtar, när det driver på är det bäst, men det fungerar överlag. Samtidigt kan jag inte påstå att det är ett album som gör något större intryck på mig, det känns lite för platt för att det ska nå hela vägen fram. Visst finns det en hel del positivt att ta fasta på också, vilket man kanske ska göra också: jag betvivlar till exempel inte att den som gillar den lite alternativa hårdrocken kommer att finna detta album tilltalande. Det är ett snyggt album, lite kul, lite underhållande, men inte ett som gör något bestående intryck. Ungefär som de tidigare albumen som passerat utan att jag lagt mer än namnet på minnet.

Värt att kika på? Det vet jag väl kanske inte, man blir nog inte besviken om man gör det men kanske inte heller hänförd. Gillar man de liknande banden vi räknat upp finns det säkert goda chanser att man gillar detta album betydligt mer. Press to Meco bjuder oss på ett solitt och trevligt album som väl inte gör något större avtryck.

HHHHHHH