Oxymorrons
Mohawks & Durags

För mycket hip-hop för rock och för mycket rock för hip-hop, det låter ju toppen, ett album som kanske inte bara kan kastas i ett fack – det vimlar ju inte av dem. Oxymorrons kallar sig bandet från New York som ger oss sin andra EP, den första kom 2016. Mohawks & Durags kallar de alstret som innehåller sju låtar och pryds av en kul omslagsbild. Men är det så intressant som det låter? Vi har skrivit positivt om andra band som blandat de här stilarna, både Era 9 och Hollywood Undead är band jag fortfarande lyssnar på till och från – kanske kan Oxymorrons också vara ett sådant.

De blandar friskt mellan genrer, då främst hip-hopen och hårdrocken. Starka melodier med tydliga refränger bygger de sina låtar kring och de flätar samman allting väldigt snyggt. Riktigt vass produktion, modern och fräsch ljudbild tillsammans med en stilistik vi inte ofta hör skapar förstås en kreativt intressant EP. Speltiden är bara sjutton minuter så visst kanske det inte hade skadat att göra lite mer eftersom man hinner upprepa den ganska många gånger på kort tid.

Jag vet inte om det är det är bara för att de skiljer sig lite från den generella likriktningen inom rockmusiken men jag tycker att det här är en riktigt bra EP. Underhållande låtar, bra låtar, bra melodier, stor variation och stark dynamik, att det dessutom känns ganska originellt skadar förstås inte. Alla sju spåren är riktigt bra och det är svårt att inte ryckas med lite av den lite dansanta musiken, jag hittar inga svagheter. Kanske är de faktiskt för mycket rock för rock och för mycket hip-hop för hip-hop, det spelar egentligen ingen roll hur man vrider och vänder på det för Oxymorrons har satt samman en riktigt snygg EP.

Jag rekommenderar att kika närmare på denna, det är en riktigt vass EP, riktigt tilltalande skulle jag vilja påstå. Så recensionsåret 2022 inleds mer intressant än det förra året slutade, nu är visserligen denna från förra året men varför inte inleda det nya året med något positivt? Riktigt bra!

HHHHHHH