Immortal Sÿnn
Force of Habit

Ett band som drömmer om åttiotalet och thrash-revolutionen från Bay Area-området, det kan man tro när man tar sig an Immortal Sÿnn från Colorado. Deras andra album Force of Habit känns kanske just som det, vanans makt där de nya idéerna står åt sidan för de beprövade. Bandet bildades redan 2004 men det var inte förrän 2015 de började bege sig ut på live-scenerna, 2017 kom debutalbumet och Force of Habit är deras andra album. Det ser vissa förändringar i personal eftersom de kickade vissa medlemmar för ett par år sedan, bland annat har de tagit in en ny sångare.

Det handlar alltså om åttiotalsinspirerad thrash metal med inslag av annan samtida metal som NWOBHM och kanske även med inslag av glam där exempelvis Satan’s Tavern påminner väldigt mycket om ett visst band i den genren. Det är aldrig så att man överraskas utan allt känns förutsägbart, nästan även det talade partiet om ”garbage disposal” så fantasin lyser ganska mycket med sin frånvaro. Produktionen är rätt okej, men ger ett lite slätstruket och nästan daterat intryck. Variationen sett över låtmaterialet är hygglig men håller sig ganska väl inom den stil bandet etablerar med första spåret, det går aldrig utanför ramarna.

Mediokert kanske kan vara ett passande ord för att beskriva, det är inget sprakande eller fantasifullt, det känns inte direkt som att jag hör ett nytt album. De lyckas inte skapa känslan av något eget, och gör man inte det är det svårt att göra avtryck. Speciellt när man inte har någon låt som verkligen sticker ut i jämförelse med genren i allmänhet, Satan’s Tavern och avslutande spåret är ganska bra spår och sticker ut på albumet men i jämförelse med andra liknande band står de sig slätt. Jag finner mig väldigt uttråkad när jag lyssnar på Force of Habit och titeln beskriver väl det man skriver, det blir mest en rutinhistoria eftersom det är precis vad albumet är – något vi hört många gånger förr.

Inte dåligt, gillar man thrash kanske det kan vara kul till och med. Samtidigt ska man inte direkt påstå att det är ett album som gör någon överlycklig eller kommer att ses som någons favorit, om jag skulle tippa är sannolikheten för en axelryckning betydligt större än ett glädjeskutt. Man kan nog med gott samvete strunta i Force of Habit.

HHHHHHH