Fetid Zombie
Transmutations

Label: Transcending Obscurity Records
Tre liknande band: Nocturnus/The Chasm/Septic Flesh

Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Chrysopoeia
2. Conscious Rot
3. Beyond Andromeda
4. Dreamless Sleep Awaits
5. Deep in the Catacombs
6. Breath of Thanatos


Band:
Mark Riddick - Rhythm guitar, bass, synth, effects
Ralf Hauber - Vocals
Chris Monroy - Vocals
Clare Webster - Vocals
Josh Fleischer - Rhythm guitar
Jamie Whyte - Lead guitar
James Malone - Lead guitar, synth
Malcolm Pugh - Lead guitar
Toby Knapp - Lead guitar


Discography:
Holy Destroyer (2013)
Drink from the Chalice of Gore (EP 2013)
Grotesque Creation (2015)
Epicedia (2016)
Remnants of Life (EP 2018)
Death Covenant (EP 2019)


Guests:


Info:

Released 2021-07-30
Reviewed 2021-11-07

Links:
bandcamp
transcending obscurity


read in english

Mark Riddick kanske är mest känd för sina makabra konstverk som pryder mången döds- och svartmetallskiva. Han har dock fler strängar på sin lyra och bidrar med musik i diverse band och enmansprojekt, han har en hel räcka album EP-skivor och splittar på sin meritlista. Fetid Zombie är ett av dessa band och de har några album EP-skivor och en hel hög med splittar i diskografin, många släpp på ganska kort tid, debutalbumet kom 2013. Transmutations heter detta nya och det pryds av Riddicks konst, enkelt och ganska snyggt tycker jag – och albumet?

Det handlar om dödsmetall, i grund och botten ganska klassisk dödsmetall med de typiska inslagen som bland annat de gutturala vrålen och så vidare. Men det är lite mer dramatiskt än så, vi hör en del sopran och lite atmosfäriska inslag. Så det är ett mer fantasifullt album än genomsnittet i genren, samtidigt skulle jag nog vilja påstå att produktionen är ganska typisk för genren. Detsamma gäller vrålandet. Så frågan kring detta album blir ju om de mer avvikande inslagen är tillräckliga för att väga upp det mer arketypiska, också förstås den om det är tillräckligt bra för att vara värt att lyssna på.

Det är sex spår, sansad speltid, och det kommer någon överraskning här och där. Samtidigt är det som så mycket annan dödsmetall ganska tunglyssnat, detta gutturala och monotona låtande som varit med hela tiden och aldrig låtit spännande blir trist väldigt fort och man önskar med feminin prägling eller något annat. Kanske skulle Riddik ha vågat sig på lite mer äventyrlighet, men det kan vara farligt med tanke på att genrens fans sällan gillar fräscha idéer och de som finns kanske är på gränsen. Galenskap eller geni, eller ingenting, hyfsat bra men samtidigt knappast något som glänser.

Gillar man dödsmetall kommer man givetvis tycka annorlunda, då är det säkert närmare ett mästerverk. För mig är dock all dödsmetall som inte framkallar huvudvärk av positivt värde och denna är faktiskt rätt bra och har sina ögonblick. Det är definitivt något att kika närmare på om man är dödsmetallare.

HHHHHHH