Feskarn
Raven's Way

En feskare från Uppsala som gjort metal sedan 2010 är vad det handlar om när vi tar oss an Feskarn och Raven’s Way, tredje albumet för detta enmansprojekt. Och jag kan ju tycka att omslaget inte är helt oävet eller ointressant, det är rätt snyggt trots allt med kråkfåglar i siluett och kul färg. Känns lite sådär skogsinspirerat och ”pagan metal” som det ibland kan kallas den mer hädiska delen av folkmetallen, och lite kan jag förstå att han vill kalla sig Feskarn istället för Niklas då Niklas inte hade varit lika bra som namn för ett folkmetalliskt album.

Det handlar om folk metal, med fioler, vrålad sång, folkmusikaliska influenser, logdans och folkdräkter, viking metal kanske det också ibland kallas. Inledningen känns dock mer New York och jag påminns om sountracket till filmen Daylight, jag jämförde lite och tycker nog inte att jag hade fel i den associationen. Hyfsat producerat men kanske att det ibland elektroniska skulle ha gett mer utrymme för skogsljuden och det här, korpens väg tror jag är mer stråkar och harpor än syntar så mer analogt hade nog inte varit fel. Inte för att man ska klaga, det är ganska snygg ljudbild även om jag tycker att en del av de vokala inslagen kanske inte riktigt tilltalar.

Raven’s Way har partier där det känns riktigt segt och ibland blir det även lite tjatigt, men som helhet tycker jag att albumet har mycket positiva inslag och kan definitivt sägas tilltala. Jag tycker inledande eposet är bäst men det finns positiva inslag sett över hela albumet även om det kanske inte riktigt lyfter till korpens flyghöjder. Det ska dock nämnas att det är kul att det finns inslag där det sjungs på svenska, det är alltid kul när det blir annat än engelska. Men på tal om det sega så blir det ett väldigt långt album med fjorton spår och en bit över femtio minuters speltid.

Man kan titta närmare på detta album, det finns helt klart intressanta och spännande inslag. Gillar man viking/pagan metal är det i högsta grad tänkbart att man kan tilltalas av vad Feskarn har att erbjuda, själv vet jag dock inte riktigt vad jag ska tycka, jag är lite kluven då det ibland är ganska vasst men samtidigt kan det vara så segt att jag sträcker mig efter musikspelaren för att byta till något mer intressant. Bra som en stunds förströelse men knappast speciellt minnesvärt, så kanske man bäst sammanfattar Raven’s Way.

HHHHHHH