Dion Bayman
Alive

Jag skrev om dem för något år sedan och var väl kanske inte alltför imponerad av annat än ambitionen, detta album var dock snyggt på omslaget så varför inte ge det chansen? Med stora arrangemang och stora ambitioner har de flitigt nog lyckats släppa tre album nu på tre år, det senaste missade jag dock – eller missade? Med tanke på detta har jag svårt att tro att jag missade något genom att inte höra det föregående albumet.

Det är symfoniskt med full symfoniorkester, gotiskt kanske, inte så värst mycket metal. Inte så mycket tempo eller dynamik heller, mest storslaget, kanske lite atmosfäriskt, inte speciellt dramatiskt eller episkt. Det är ett album som inte känns speciellt lätt att ta till sig eller dras in i men på många sätt är det ju en imponerande produktion, och det är inte fel med ordentlig ambitionsnivå. Ambitionsnivå behöver dock inte betyda överdrivet lång speltid, men lång speltid är ett av de större intrycken jag har av detta album, det och att det släpar sig fram utan större variation.

Ett tråkigt album, det är mitt intryck, mitt enda bestående intryck efter att jag spelat albumet några gånger. För segt för att fungera som bakgrundsmusik, för tråkigt för att lyssna på. Ett bombastiskt fiasko kanske man lite sarkastiskt skulle kunna säga, jag är inte direkt imponerad av vad jag får höra. Det finns ingenting som fångar mitt intresse och det känns som ett album man klarar sig alldeles utmärkt utan. Visst kan man imponeras av logistiken kring albumet med sångare, med symfoniorkester och allt vad det är, men det känns samtidigt som mycket jobb för ingenting och som att de skulle kunna åstadkomma något mer intressant med betydligt blygsammare arrangemang.

Jag vet faktiskt inte vem som ska ge sig på detta album, kanske ingen. Det känns inte som något jag rekommenderar, det finns faktiskt väldigt lite jag uppskattar när det gäller detta album. Men efter några tårar kan jag konstatera att detta album mest var slöseri med tid.

HHHHHHH