Death Pop Radio
s/t

Dödspopradio, kan det vara något? Kanske, men man kan ju knappast påstå att de ansträngt sig med omslaget. Fjorton låtar känns dessutom mycket bara man ser det, och lyssnar man är det inte direkt så att intrycket ändras. Bandet från Chicago har dock tagit sig in på Billboardlistan med sitt debutalbum, det kanske borgar för intresse. Webbsökande tycks dock indikera att inte så värst många recensenter verkar intresserade av dödspopparnas debutalbum, men vi har lyssnat en hel del.

Musikaliskt är det väl inte direkt något som sticker ut, grunge eller punkigt poppig hårdrock. Enkla låtuppbyggnader och inga direkt komplexa inslag, ganska barsk sång som känns rätt så anonym, det är det du får om du lyssnar på Death Pop Radio. Det är fjorton låtar långt, över en timme med enkelt snickrade låtar som alla låter ganska lika varandra. Fantasi? Nej. Man imponeras inte direkt av det kreativa, eller produktionen som väl låter ganska ordinär. Det är dessutom ett för långt album, de hade lätt kunnat kapa nästan halva utan att det skulle inverkat negativt på helheten.

Jag är inte alltför imponerad av vad jag får höra från döspopparradion, det imponerar inte med stora radiohits för den långa bilresan. Man tröttnar snabbt och det dröjer inte många låtar förrän jag inte orkar lyssna, innan jag skrev klart denna avbröt jag någonstans halvvägs in i albumet då jag kände mig trött på tristessen. Kanske är det den monotona sångaren som gör det, men jag tror att det främst beror på att låtmaterialet är för svagt. Visst kan man lyssna på de flesta av låtarna och fristående känns de helt okej, men som helhet är albumet direkt svagt.

Man kan definitivt vara utan Death Pop Radio, det är inte ett album som kommer att få någon att höja på ögonbrynen. Inte heller kommer någon att imponeras av kvalitén eller djupen, eller låtskrivande, det finns helt enkelt väldigt lite hos kvartetten som känns värt att bry sig om. Det börjar lovande men efter tredje låten känns det tjatigt, det imponerar synnerligen inte på mig.

HHHHHHH