Tokyo Motor Fist
Lions

Andra albumet från motornäven kallas Lejon, och den ser mer intressant ut än debuten som väl inte direkt satte världen i brand. Omkring tre år har gått sedan debuten och mycket vatten har förstås hunnit rinna under broarna och ett och annat virus har tagit kål på en och annan person, och Tokyo Motor Fist har skrivit och spelat in ett nytt album. Den här gången glöder ju himlen men frågan är ju om det är så mycket glöd i låtarna som är elva till antalet och avslutas med Winner Takes All, om det är sant tar den här kvartetten ingenting.

Elva låtar, klämkäcka refränger, välpolerad produktion och hygglig sångare, det mesta vi skrev om det förra albumet kan man väl skriva om detta också. Det känns inte som att vi överraskas någonstans utan det är klassisk melodiös hårdrock/AOR/arenarock eller någon sådan etikett. En del av låtarna går säkert bra i allsång på en fullsatt arena men ingen kan nog föreställa sig att Tokyo Motor Fist ska lyckas dra en fullsatt arena även om de lyckades locka Dennis DeYoung att spela keyboards på titelspåret – han måste ha fått rejält betalt. Urvalet av låtar är ungefär vad man kan förvänta sig och de elva spåren kräver dig på 48 minuter och när allt är slut undrar du var du kan hitta den där vinnaren som tar allt.

Ett sömnpiller, så kan jag se på detta, effekten påminner om ett preparat jag själv ibland använder för att behandla sömnproblem. Det är faktiskt ett riktigt segt album som aldrig får någon fart utan mest tuggar på lite sådär lagom oengagerat med ganska tråkiga låtar och allt annat än minnesvärd känsla. Jag har svårt att se att de faktiskt skulle vara nöjda med detta album, att de lyssnat igenom det och sagt ”wow, vi lyckades riktigt bra” – det känns ytterst osannolikt.

Lions är ett sådant där onödigt och segt album som aldrig lyfter som inte har någonting som känns det minsta underhållande. Visst är väl låtarna okej, det är snygg produktion och sådär, men jag har svårt att engagera mig när bandet låter så oengagerade. Det är ett själlöst och meningslöst album som man kan lyssna igenom utan att kräkas men som aldrig någonsin kommer att få någon att drömma om en musikkarriär eller få någon annan att bara stanna upp och lyssna. Det är en sådär massproducerad produkt som har samma effekt som TV-reklam, man kopplar bort medvetandet från det och när 48 minuter gått är det enda man minns att det var 48 väldigt långa minuter. Om alla i detta band slår den näve de skriver med hårt i betongväggen så slipper vi kanske mer slätstruken tramspop som denna, det finns bättre lejon hos Frontiers.

HHHHHHH