Tithe
Penance

Kul omslag, kan nog ha varit min första tanke när jag såg Tithes debualbum Penance. Det är en amrikansk trio som släppte sin självbetitlade debut-EP 2017 och påstås vara en kraft att räkna med inom metal-genre. De sägs hämta sin inspiration från hela spektrumet och göra skruvade låtar och så vidare. Det låter ju spännande att de avhandlar psykologiska teman och påstås göra något riktigt unikt, men problemet är att saker inte alltid beskrivs som de är men jag kan samtidigt förstå att skivbolag inte vill försöka sälja album genom att påstå att de följer standardformen för en genre och inte erbjuder något nytt och fräscht.

Så värst unikt skulle väl inte vilja påstå att det är, de många talade inslagen är nog det mest unika. Vrålsången är så generisk som vrålsång kan vara, det är dödsmetall med inslag av grindcore, inte heller det känns särskilt unikt. Det slår mig inte som att jag lyssnar på något som bryter ny mark utan snarare på ännu ett ointressant album som hamnat i min brevlåda. Givetvis låter jag albumet spinna fler än en eller ett par gånger men kan inte påstå att jag ändrar min upplevelse med tiden. Produktionen är ordinär, ljudbilden känns sådär murken som den ofta gör när man börjar närma sig grindcore.

Det är väl mest att det sävliga begravningshymnlika ibland får mer fart och energi som räddar helheten från totalhaveri. De talade partierna är en lättnad i albumets tröga framfart mot ett slut som tar för lång tid att nå, kanske inte sett till faktiska minuter men till upplevd tid att tvinga sig igenom detta album. Jag saknar variation och jag saknar djup, när ett element jag annars sällan uppskattar också upplevs som bäst på albumet blir det ju faktiskt än mer träffande hur svagt detta album trots allt är – eller egentligen inte svagt på det sätt att det är uruselt. Det är mest tråkigt och intetsägande.

Inte urkasst men långt ifrån bra är kanske ändå den bästa slutsatsen, det kan säkert tilltala vissa av dem som uppskattar genren men jag har ytterst svårt att se att det drar en speciellt stor publik. Det är egentligen svårt att sätta fingret på exakt vad jag inte gillar här men det är en helhet som inte fängslar och bara ett album som man spelar igenom utan att ta till sig – det finns inte tillräckligt mycket substans helt enkelt och det gör Penance till ett ganska tråkigt album.

HHHHHHH