The End A.D.
Badlands

Kvinnofrontade bandet The End A.D. från Philadelphia påstås vara den mest spännande sångarna man kan se live. Amy Friend kom till bandet 2017 och har hunnit vara med på en EP och en split sedan hon kom in i bandet, det här blir första albumet. Det ser spännande ut om man ser till omslaget, frågan är väl bara om det är lika spännande att lyssna på som att kika på omslaget.

Det är punkig metal med hardcore-inslag, väldigt rivig sång från sångerska Amy, hon är bra i vissa delar och mindre bra i andra. Det är hyfsat med driv och drag i musiken, hyfsad variation dessutom och speltiden känns sansad. Annars hade väl ljudbilden kunnat vara lite bättre tycker jag, mer nyans hade inte skadat för jag tycker att det tenderar till att bli lite skramligt och lite grötigt, ganska platt. Det känns väl inte heller särskilt originellt eller så, lite som en axelryckning om man ser till den saken.

Det hade kunnat vara bra med den energi och det driv bandet har men det känns ganska trist och ganska blekt. Det finns positiva inslag men helheten känns platt och ganska tråkig och egentligen tycker jag inte att något av spåren glänser utan alla spår har inslag jag inte gillar, många har också positiva inslag men inget som överglänser det negativa. Jag känner mig inte speciellt imponerad av vad jag får höra när jag lyssnar på detta album, det är snarare så att det blir en lättnad när jag nu kan lägga det till handlingarna.

Snyggt omslag, mindre snygg musik. Kanske att det träffar rätt för den som uppskattar punkig metal men jag är inte så säker på att den träffar rätt för speciellt många. Det kanske är tryggast att lämna detta album ohört då det inte är speciellt roligt, kanske att man uppskattar albumet om man gillar genren.

HHHHHHH