Souls of Tide
Black Magic

Norska bandet Souls of Tide bjuder på sitt andra album, det första innebar att de gick med i cirkusen och nu kommer det med lite svart magi. Omslaget är väl inte speciellt magiskt, och dessutom sägs det ju vara för fans av 70-talshårdrock vilket känns lite oroväckande då det ibland är en fras som används av många tråkiga band. Men man kan så klart inte döma en bok efter omslaget eller en skiva olyssnad så jag har tagit mig tid att spela genom detta album ett antal gånger.

Det känns som sjuttiotalsrock och kan väl inte sägas vara ett album som bjuder på något nyskapande, fräscht eller magiskt. Urvalet av låtar är också ungefär som det brukar vara när det handlar om ett retrorockande album. Sångaren känns som en typisk rocksångare och det vore att överdriva om man använde ord som modernt och så vidare. Det som kanske särskiljer Souls of Tide från de gamla sjuttiotalisterna är väl att Souls of Tide har lite mer modern produktion men i övrigt så känns de väldigt autentiska, och väldigt fantasifattiga.

Det börjar bra med Voodoo Ritual men det är väl egentligen bara där som jag tycker att det låter intressant för i övrigt känns det som ett ganska intetsägande alster. Eller, intetsägande kanske är att ta i, det är hyfsade låtar och för att vara ett retrorockande album är det faktiskt inte så tokigt. Men samtidigt är det svårt att släppa tanken på att det finns bättre alternativ, roligare album med mer intressant och kreativ musik. Därför kanske det inte kan beskrivas som ett album för den som uppskattar fräscha idéer och album men för retrorockaren borde det vara julafton.

Det är väl ett album som inte kan gå överdrivet fel hos någon, det kanske inte är det mest imponerande som skapats men det fungerar. Det är ganska sköna låtar och inleds bra men kan väl påstås vara lite för intetsägande för att verkligen sticka ut. Inte mycket magi här, vare sig svart eller annan.

HHHHHHH