Shaman Elephant
Wide Awake but Still Asleep

En elefantshaman från Norge, det är vad vi har att sätta tänderna i idag. Bakom det epitetet döljer sig en norsk kvartett som i och med detta vakna men samtidigt sovande album ger oss sitt andra album, debuten Crystals kom i slutet av 2016. Skivomslaget är väl inte det mest spännande jag sett men det illustrerar väl kanske genren de befinner sig i, progressiv och psykedelisk rockmusik som känns inspirerade av 60- och 70-tals psykedeliska rock men också med lite moderna inslag.

Det är sju spår med stor variation och en del äventyrslust, klassisk och välbekant men ändå med en fräsch känsla. Produktionen är riktigt bra, en snygg ljudbild och bra sångare kännetecknar detta album. Spåret Steely Dan kanske vittnar om vilken typ av inspirationskälla bandet har. Speltiden känns sansad och kanske är det som bandet vill att melodierna rör sig som fjärilar samtidigt som det kan sticka som mördarbin, det låter ju vasst om inte annat och känns väl som en ganska bra beskrivning av vad vi får höra.

Ett spännande album och inte alls så sömnigt som man kan tänka sig utifrån titeln, det är riktigt vaket och kräver kanske även att du som lyssnar är mer än yrvaken. Det är sju vassa låtar, jag ser inga storslagna svagheter utan det låter intressant och bra från inledning till avslut där kanske näst sista spåret Traveller är det jag finner mest underhållande. Jag skulle dock vilja påstå att alla spår är av riktigt god kaliber och att det inte finns något att klaga på där, det är riktigt bra.

One Hell of a follow up, det skulle man ju faktiskt kunna kalla det utan att överdriva, för en gångs skull struntpratar de inte i pressmaterialet – bara en sådan sak. Det är kort och gott ett snyggt och riktigt bra album, fräscht men ändå välbekant, ett album väl värt att kika närmare på.

HHHHHHH