Saints of Death
Ascend to the Throne

Första albumet för kanadensiska Saints of Death, de har en självbetitlad EP i bagaget sedan 2015. De har två bassister och enligt pressmaterialet ska det göra att de skiljer sig från massorna med sin unika och tunga thrash-, doom-, death metal. I pressmaterialet skrivs en del om jätten Twan Holliday som är en lång herre som även gjort lite wrestling och skådespeleri – vad det har med hans kvalitéer som sångare och bassist låter jag dock vara osagt. Debutalbumet heter Ascend to the Throne och det har jag låtit snurra ett antal gånger nu.

Det är dödsmetall eller groove metal som en del liknande musik kan kallas, modern melodödssång och fartiga låtar. Inte överdrivet tungt egentligen, och inte direkt så unikt som pressmaterialet vill göra gällande, det är nog inte speciellt unikt överhuvudtaget. Ganska klichépräglat, med Manowar-hjältemodiga låtar och ganska typiska rytmer. Jag kan inte påstå att det här med dubbla bassister gör att deras musik utmärker sig på något tydligt sätt, den som lyssnar riktigt noggrant hör säkert men inte gemene man. Variation finns inte överdrivet mycket av och lite flyter nog låtarna samman och det är enstaka refränger som gör att man inser att man kommit vidare i låtlistan. Speltiden är dock sansad och produktionen är helt okej, inget större att klaga på där.

Dessa metal-krigare imponerar väl inte nämnvärt, åtminstone inte på mig. Ascend to the Throne är ett ganska ordinärt album för genren, okej men inte direkt imponerande eller unikt. Låtarna tuggar på, ingen sticker ut och jag kan konstatera att det finns väldigt lite, om något, minnesvärt på detta album. Det saknar djup, det saknar fräscha idéer och det känns väl faktiskt mest som ett tråkigt album. Ett dussinalbum av en karaktär vi hört alldeles för många gånger redan, det finns inte ett spår av egna fräscha idéer här.

Det är väl för schyssta låtar för att ta fram den stora sågen men jag kan inte säga många positiva ting om Ascend to the Throne och jag tror inte att det är ett album man behöver lägga mycket vikt vid. Den diplomatiske säger att den hört bättre, och visst kan man väl ändå se det som positivt att det inte är ett album ur bottenskrapet. Men vad är poängen? Det finns redan hur många album som helst av den här karaktären och det här är inte fantastiskt bra eller nyskapande, så varför? Det är frågan, och svaret är nog att det är meningslöst och slöseri med tid.

HHHHHHH