Ravenword
Transcendence

Inledande Blue Roses är riktigt bra men det är inte bara den, Ravenwords debutalbum är ganska imponerande, och trycker i allmänhet på rätt knappar. Det italienska bandet från Lombardiet av alla ställen, bjuder på tretton spår på ett album med snyggt omslag. De har tagit inspiration för sitt namn från Edgar Allan Poe och dennes The Raven, känns som fakta vi hade kunnat vara utan men som nämns överallt. Transcendence kallar det albumet och det är inte otänkbart att du vill kika närmare på det ifall du uppskattar den kvinnofrontade melodiösa/symfoniska power metal-genren.

Melodiöst med kvinnlig sång, snygg sång som aspirerar på att vara lite av klassiskt snitt, ganska mycket som vi hör i många liknande band, tänk Nightwish, Within Temptation, Epica, eller vad du vill för att få en referens. Ljudbilden är dessutom sådär Mularonisk som bara italienare kan åstadkomma, fräsch ljudbild, det känns modernt men kanske inte överdrivet fantasifullt eller så. Jag gillar sångerskan som har väldigt bra röst för den musikaliska inriktning bandet driver, det förekommer vissa manliga gästspel men jag är väl inte helt säker på att de egentligen bidrar med något större värde till helheten.

Det är ett ganska väl avvägt album där man bryter upp med ballader och lugnare stycken vilket skapar en bra dynamik men det känns ändå som att albumet svanesång borde ha kommit tidigare, kanske vid den lämpligt betitlade The Swansong. Det blir lite väl mycket och man kan få för mycket av det goda, fråga dem som är feta om du inte tror mig. Det är väl i sig inget fel på de sista spåren men det blir lite så att intresset vandrar i andra riktningar ju närmare slutet albumet kommer och det känns som att det alltid är bättre att lämna lyssnaren med känslan av att vilja mer än tvärtom – för mycket drar helt enkelt ner känslan.

Jag tycker nog att de hade kunnat slakta ett par älsklingar och tagit till sig av parollen ”less is more” som jag nämnt väldigt många gånger när jag skrivit skivrecensioner. Över sextio minuter är nästan alltid för mycket, det finns undantag till den regeln men Ravenword är inte ett sådant. Därmed inte sagt att det inte är ett bra album, det är faktiskt grymt bra trots oförmågan att mörda älsklingar.

HHHHHHH