Poltergeist
Feather of Truth

Jag läser att schweiziska speed/thrash legendarerna Poltergeist är tillbaka med nytt album och slås lite av tanken på vad är egentligen en legendar i den genren. Jag försöker belägga påstående genom att söka på google, de fem första sidorna av sökning på Poltergeist refererar nästan uteslutande till filmen och ingenting till det schweiziska bandet. Lägger man till band i sökningen träffar man bandet, wikipedia lär mig att bandet hette Carrion innan de bytte namn till Poltergeist. Sidan är för övrigt ganska sparsmakad och inte så späckad med information som den nog borde ha varit om det handlade om legender. Dessutom står det ingenstans på wikipedia om någon legendstatus, så det tycks vara lite godtyckligt – kanske beror det på vem man frågar.

Musikaliskt är det thrash/speed metal som egentligen får mig att tänka på många andra band i samma genre. De erbjuder inte något som känns överdrivet nyskapande eller unikt, klassiska thrashiga riff, en sångröst med raspighet och den typen av stil, ganska mycket i enlighet med hur det brukar låta i genren. Det är inte lika tungt som de tuffare thrash-banden, inte heller så värst melodiöst, det blir som att de inte riktigt hamnar någonstans eller hamnar någonstans mittemellan allt. Varken hackat eller malet. Produktion är helt okej, sångaren är ganska trist för övrigt men albumet har hyggligt god variation så det är inte alltid man tänker på det. Det kunde ha varit kortare, CDn med tolv spår är hela 57 minuter lång och vinylen ungefär tio minuter kortare, båda känns för långa, spår sju-åtta någonstans känner jag att slutet borde ha kommit, sista spåren känns mest som väntan på att musiken ska tystna.

Jag saknar drivet, rivet, öset, aggressiviteten, ilskan, känslorna och pondusen som riktigt bra thrashmetallband har, detta känns sterilt och platt. Kanske för tillrättalagt, kanske överarbetat, definitivt inte legendariskt. Det är ett dussin låtar som var för sig är helt okej, en och annan är bra, men som album blir en väldigt seg historia jag inte direkt orkar koncentrera mig på. Nog hade de väl kunnat skapa något betydligt mer intressant än detta? Det känns faktiskt ganska meningslöst, jag trodde att det kanske skulle vara något, Poltergeist är ju ett kul namn och så, men det är ett sådant där intetsägande alster som man kan låta stå på i bakgrunden men som man inte direkt orkar lyssna på, som man bara vill stänga av om att lyssna på musik är ens sysselsättning i stunden.

Det tar aldrig slut, så är känslan när jag försöker skriva om Feather of Truth och nu medan jag skriver orkar jag inte ens igenom hela albumet en gång till. Det blir helt enkelt alldeles för tråkigt och jag kan inte längre lyssna utan att helt tappa orken att göra något idag. För att distrahera mig en stund kikade jag på recensionerna på nätet, den enda andra kritiska aktören i branschen tyckte ungefär som jag, inte dåligt men generiskt. De andra som alltid ger överbetyg var väldigt generösa, jag såg två som gav tio av tio poäng, då har man inte lyssnat. De kan bara ha läst pressmaterialet, tittat på omslaget och låttitlarna och drömt upp ett perfekt album utifrån det – ingen kan tycka att detta är ett av historiens bästa album som 10/10 indikerar. Det är alldaglig och konturlös thrash metal som inte fångar lyssnaren, det är okej men inte mer än så.

HHHHHHH