Ottone Pesante
Doomood

Brass Metal, det låter ju onekligen både dramatiskt och spännande. Trombon, tuba, flygelhorn och trumpet är kanske inte de vanligaste instrumenten i genren, det är dessutom bara de instrumenten och trummor som omskrivs i pressmaterialet men jag hör lite vokala insatser här och var också. Omslaget är väl annars inte alltför snyggt, det ska kanske också nämnas att det är trions tredje album och att de släppte sin första EP 2015, så de kan kanske påstås vara pionjärer inom mässingsinstrumentsmetallen, om vi nu ska hitta på ett eget genrenamn för det.

Delvis är ljudbilden unik, mässingsinstrumenten skapar en väldigt intressant dynamik som du inte får med distade gitarrer, det är doom-metalliskt i många aspekter. Relativt fräscht och instrumentalt i det stora hela, kanske sludge också är en etikett man skulle kunna använda. Finns lite vrålig sång i någon låt där jag inte vet vem som sjunger men jag antar att den vill vara anonym med tanke på kvalitén, även lite kvinnlig sång i Tentacles finns, de utförs av Sara från bandet Messa på samma bolag. Produktionen är bra och man får väl ändå känslan av att lyssna på något som är lite annorlunda, något lite spännande.

Intressant album och initialt känns det spännande, jag tycker nog dock inte att det är speciellt bra. Att jag inte dras med i det beror inte på att de slagit in på en udda väg, utan snarare att de inte riktigt kommer med låtar som gör deras idé rättvisa. Jag har inte hört de tidigare alstren men det är väl inte otänkbart att de lyckats med något mer intressant där. Dessutom bör de titta på att använda sång mer, och då menar jag den kvinnliga, för Tentacles med Sara på sång är det klart vassaste på albumet då elementen kommer samman till något alldeles lysande. Annars känns det faktiskt mest som att det inte finns vare sig riktning eller speciellt mycket till idé – att bara lira med udda instrument gör ju knappast musiken vare sig bra eller spännande.

Visst har de en intressant idé och de förstår att man inte bara ska återupprepa allt, men därmed inte sagt att man bara samlar ihop mässing eller stråkar och struntar i baselementen för genren och bara så enkelt gör något bra – det behövs bra låtar också, det saknar Ottone Pesante med något enstaka undantag som nämnda Tentacles, annars är det mest enstaka element i låtar som glänser. Jag vill gilla DoomooD, jag vill dras med i bra musik den erbjuder men det händer aldrig och albumet drar sig bara sakta till sitt slut och efter undrar jag mest vad idén med risiga Serentine Serpentone och den usla vrålsången var och varför de inte använde kvinnlig sång mer, Tentacles är en behållning på ett annars rätt tråkigt album.

HHHHHHH