The Opium Cartel
Valor

Opiumkartellen kommer med ett tappert album, åtminstone om man ska tro titeln om omslagsbilden som fotograferats av Glen Wexler som gjort omslag åt en del stora band som exempelvis Rush eller Van Halen. Snyggt omslag. Det är bandets tredje album som handlar om naiva men modiga drömmar. Intressant tematik, drömmar är kul och kan få en att glömma hur patetiskt ens eget liv kan vara, hur misslyckad mänskligheten är och så vidare. Norske Jacob Holm-Lupo är mannen bakom The Opium Cartel och han har tagit hjälp av ett gäng kompetenta musiker för att skapa sitt senaste alster som kanske inte är lika tappert som titeln indikerar.

Musikaliskt är det någonstans i art-rockgenren och prog-pop. Ljudbilden är snygg, huvudsångerska Silje är bra, samma sak gäller de övriga sångarna. Variationen är hygglig och speltiden sansad dessutom, däremot kanske det inte är det fräschaste album man kan tänka sig men kan nog kanske ändå ses som hyfsat intressant. Det känns som ett väldigt välgjort album, ett kompetent sådant.

Kompetent men inte direkt fantastiskt, ett bra album helt enkelt. Det avslutande CD-bonusspåret What’s it Gonna Be är min favorit, och ger det inte alltid en lätt negativ prägel när de bästa låtarna är covers? Speciellt när de inte ens sätts som ordinarie spår på albumet, men det kan ju bara vara min egen musiksmak. Det jag saknar på detta album är ett riktigt minnesvärt spår, det känns mest som att albumet passeras utan att fängsla mig – det är snyggt men inte dramatiskt eller fängslande.

Tredje albumet för The Opium Cartel är schysst, det har bra låtar, inga svagheter att tala om. Däremot saknar jag det där lilla extra, något som göra albumet riktigt minnesvärt. Den som gillar The Opium Cartel och liknande musik kommer säkert gilla detta album.

HHHHHHH