Melefistum
Enemy

Jens Faber som till vardags spelar gitarr för bandet Dawn of Destiny är mannen bakom Malefistum som nu släpper första albumet Enemy. Till sin hjälp har Faber en del sångare, en trummis och en violinist. Omslaget går i en ganska flott färgsättning men rent motivmässigt är det väl inte överdrivet spännande, men det skrivs i pressutskicket att det är en intressant och unik mix mellan episk symfonisk power metal och growliga inslag. Om det är unikt är det förstås positivt, men många påstår det och i slutändan hamnar det ändå väldigt tydligt i ett fack utan någon större känsla av nytänk, frågan är ju var detta hamnar.

Musikaliskt känns det som power metal med dödsmetalliga inslag, jag tänkte på Ensiferum med mycket kvinnlig sång när jag lyssnade. Mer parallelltänkande än nytänkande, som lyssnare associerar jag till band som jag tycker att det låter som men får aldrig känslan att jag lyssnar på något direkt unikt eller nytänkande. Det Faber gör med Malefistum känns ganska formatanpassat. Det är ett ganska långt album dessutom med en speltid på omkring femtio minuter, känslan är att det hade kunnat vara kortare och mer varierat, många låtar flyter ihop och trots att det används två kvinnliga sångare, en manlig sångare samt klarsång och vrålande så känns den vokala insatsen ganska monoton och livlös.

Ett ganska bra album med hygglig produktion och så vidare, det är genomgående solida låtar med ganska bra vrål och kvinnlig sång. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att musik som denna låter bättre i Ensiferums och flera andra inspirerande bands tappning, Malefistum träffar hela tiden hyggligt rätt men når aldrig bullseye eller de höga tripplarna, de är på tavlan men poängen är inte imponerande alla gånger. Jag gillar de två inledande spåren och The Answer men det finns inget spår som verkligen sticker ut och griper tag i mig som lyssnare.

Överlag ett gott hantverk från herr Faber men det räcker inte till för att rå på det bästa som den här typen av musik kan erbjuda. Nog tycker jag att det skulle våga äventyras mer och finnas utrymme för mer kreativt tänkande. Det unika kan jag knappast hitta och till slut lämnar jag detta album med en någotsånär positiv känsla även om jag är övertygad om att Enemy inte kommer att snurra mer i någon av mina skivspelare.

HHHHHHH