The Hawkins
Silence is a Bomb

Tystnad är en bomb säger bandet The Hawkins som kommer med ett nytt album, ett album som ser lite explosivt ut. Det är ett band som uppstod 2013 och som har ett och annat i sin diskografi, det är dock första gången vi på Hallowed skriver om dem. Silence is a Bomb påstås visa en positiv attityd som är precis vad 2020 behöver, 2020 behöver definitivt lite positiva känslor men är The Hawkins dem som ger dessa känslor.

De beskrivs som en avkomma från Queen och nitroglycerin, det låter ju som en explosiv korsning. Det kan väl beskrivas som retrorock, ett band som känns som att de tittar lite i backspegeln och inte direkt framåt. Modernt är inte vad jag tänker på när jag lyssnar på The Hawkins och Silence is a Bomb, snarare déjà vu. Variationen är väl hyfsat men det bjuds inte på speciellt mycket nytänkande eller några överraskningar. Det känns lite som att de lånar friskt och kommer inte med speciellt mycket eget, man har lite svårt att identifiera vad som är The Hawkins.

Det är ett ganska trevligt album, helt okej tycker jag att det är och gillar man genren kan det nog vara ett ganska tilltalande album. Men det är inget minnesvärt album, låtarna glänser inte speciellt mycket och det finns väl ingen som riktigt fångar mig och drar mig till albumet. Lite av en jaha-upplevelse kanske man kan beskriva det som, ganska intetsägande är min känsla när jag lämnar detta album för nästa.

Gillar du retroinspirerad rockmusik kommer du säkert att dras till detta, men det känns väl inte som ett album som riktigt lyfter. Det finns bättre alternativ skulle jag nog vilja påstå.

HHHHHHH