Flying Circus
1968

En tysk flygande cirkus är vad vi tar oss an, och de tar sig an 1968 i ett konceptuellt album som berättar historier om händelser under det året. Titlarna berättar om platserna, som Paris, My Lai, Memphis och så vidare. Omslaget känns ganska tidsenligt om man tänker sig 1968, det kanske också är bandet som drömmer sig tillbaka till yngre år. Så är det bara ett album för nostalgikerna, eller är det något som är intressant nog även för en bredare publik?

Det handlar om progressiv rock, inspirerad av tiden som anges på albumets omslag, men kanske också faktiskt ganska fräsch även om originaliteten kanske inte är så stor. Sångaren är bra, produktionen är bra, det är också varierat och djupet är ganska stort. Det är också ett album med sansad speltid, och det är ganska dramatiskt, den som gillar den klassiska progressiva rocken från 60- och 70-talet kommer med all sannolikhet att uppskatta denna.

1968 är ett album som är värt att kika närmare på, det är riktigt bra med sköna låtar och sådär lagom fräsch känsla utan att bryta någon ny mark. Inledande Paris sätter an tonen riktigt bra och tillhör mina favoriter på albumet, men allra bäst är My Lai som jag tycker är riktigt bra och som sticker ut när man lyssnar genom albumet. Det är lätt att tycka om detta trevliga album som har hittat en bra nisch för sin musik och jag tycker definitivt att man ska överväga detta album.

Flying Circus har satt samman ett riktigt vasst album utan svagheter och med riktigt bra låtar. Den som gillar den progressiva rocken ska definitivt inte missa denna, men jag tror att det är ett album som kan tilltala de flesta som gillar lite mer spännande. Det kanske faktiskt var ett riktigt vasst drag att välja ett år, det kanske faktiskt gör att man blir mindre generiskt nostalgisk. Det blir nog nästan som att man själv får sg ett äventyr i 1968.

HHHHHHH