Band:
Jess Roberts – Lead and Backing Vocals
Katharina Dommisch – Lead and Backing Vocals
Laura Niemeyer – Lead and Backing Vocals
Alexander Dommisch – Guitar
Mathieu Tascher – Bass
Maximilian Schubert – Drums
Olaf Müller – Baritone Sax
Markus Schönen – Tenor Sax
Timo J. Hennig – Trumpet
Discography:
Debut
Guests:
Björn Reinemer – Percussion (1-13)
Robbie Moore – Piano (1-5,9), Organ (9,14), Rhodes (8), Vibraphone (1-3), Tambourine (1,8,14), Backing Vocals (6,12)
Jonathan Lennerbrant – Backing Vocals (6,12)
Alice Dixon – Violoncello (1-3,5,7,11)
Kundri Schäfer – Viola (1-3,5,7,11)
Anna Eichholz – Violin (1-3,5,7,11)
Info:
Recording and mixing by Robbie Moore at Impression Recordings, Berlin.
Horns recording and co-production by Alexander Dommisch.
Horns and strings arrangements by Alexander Dommisch.
Engineering and mixing assistance by Sam Vine.
Additional assistance by Jonathan Lennerbrant, Turi Agostino & Michal Golabek.
Mastering by Rupert Clervaux, London.
Artwork by Anna Gusella.
Released 2020-05-29
Reviewed 2020-09-06
Inget direkt nytt, nu är inte jag någon större kännare av soul och Motown och allt sådant men det påminner om grupper som The Supremes och liknande – det låter inte speciellt modernt. Det känns som ett bakåtblickande band snarare än framåtblickande, formatet är kanske vinyl och det moderna Stereo 8-formatet – föregångare till kassettbandet om ni undrar. Nu fick dock jag en CD så jag vet att det kommer i det formatet även om det känns lite paradoxalt faktiskt. Annars är väl produktionen rätt okej, ganska snygg ljudbild, det är mer modernt än 60-talet men den här retro- eller nostalgikänslan lämnar en aldrig och det känns som hits för en sedan länge svunnen tid snarare än något som kommer att kunna märkas idag.
Lite skön omväxling i det metalliska är det för mig, men jag tycker inte att det är speciellt bra. Det finns enstaka spår men mest känns det tjatigt med upprepande refränger, element som har använts i evigheter, överanvänts, varit populärt, och som nu nog tråkar ut fler än mig. Men visst, det är definitivt inte dåligt, bandet är kompetent och det finns säkert sjuttio- och åttioåringar som kan gilla det när de tänker tillbaka på sin ungdom då den här typen av musik var populär. Retro är väl förstås alltid lite populärt så varför inte? Kanske kommer de att hitta sin nisch, men jag tror väldigt få av de som läser Hallowed kommer att hänföras av The Everettes.
Då och då blir det lite andra genrer som får omskrivas på Hallowed. Det är för att jag aldrig kollar upp vad jag tar mig an innan jag börjar lyssna och min princip är att alltid skriva om det jag börjar lyssna på, därav en recension av The Everettes som gör en helt okej debut som jag dock inte tror kommer att göra något större avtryck förutom i enstaka mindre sammanhang. Det är ett album som inte bjuder på något nytt, fräscht, eller spännande.
HHHHHHH