Esoctrilihum
Eternity of Shaog

Det tycks som att Asthâghul som han kallar sig, mannen bakom Esoctrilihum har massor av musik att kasta ur sig, det här är femte albumet sedan debuten 2017. Det lite beigea omslaget får mig att fundera lite på det här med enmansband i den svarta metallen och kvalitetskontroll, visst kan man ha kreativitet och energi för fem album på fyra år och det går ju dessutom snabbare om man gör allt själv. Men det känns lite som att det här med att ta ett steg tillbaka och se på sitt verk är svårt för enmansband inom den svarta metallen, det finns åtskilliga exempel på det. En annan sak som slår mig är varför kalla sig Asthâghul och sedan bandet något annat? Hade han tänkt göra ytterligare enmansgejer under ett annat namn? Det vore ju rätt korkat, han står ju inte listad för verk i andra band heller så det känns bara märkligt, varför inte kalla projektet efter sitt eget ”artistnamn” alternativt ställa upp med sitt eget namn.

Tack och lov låter detta inte lika illa som många enmansband jag hört inom genren, det kryddas av lite andra grejer än bara svartmetalltugg, piano, kantele, syntar för att nämna något. Atmosfären är inte så tokig generellt, ljudbilden är också bättre än mycket annat. Albumet i sig är konceptuellt men när berättarrösten är patetiskt usel blir det svårt att orka bry sig om koncept. Däremot är variationen faktiskt ganska starkt men en hel jävla timme och lite till är väl att ta i lite väl mycket, det är alldeles för långt, speciellt då man måste lyssna på en katastrofalt dålig sånginsats.

Det är dock inte bara sånginsatsen som faller pladask, det finns flera inslag jag tror hade skippats om fler ögon tittat på det och kanske hade det till och med kunnat kapas tjugo till tjugofem minuter onödigt innehåll för att skapa ett mer dynamiskt och framförallt mer intressant album där man kanske till och med kunde överse med sången. Det är ett trött album. Jag tror säker att mannen med artistnamnet har en tanke och en episk dröm med allt han företar sig på albumet men som lyssnare känns det faktiskt svårt att orka bry sig och även trots att jag har albumet i stora feta hörlurar medan jag skriver är det svårt att lyssna, texten känns mer intressant och annat i omgivningen. Popcornen tog nyss slut.

Kanske för dig som gillar episk svarmetall med avantgardistiska inslag. Kanske för dig som uppskattat någon av de tidigare albumen av Asthâghul/Esoctrilihum, men jag tror inte att någon som inte är insnöad på långsamma svartmetalliska tongångar kommer att orka bry sig nämnvärt. De må vara bättre än mycket av genrens enmanstrams, men fler ögon hade definitivt inte skadat.

HHHHHHH