Band:
Moritz Fabian - Guitar and Vocals
Pascal Sommer - Guitar
Marco Bäcker - Drums
Discography:
Carrier Of Weight (2019)
Guests:
Info:
Recorded by Role at the Tonmeisterei, Oldenburg, May-June 2018
Mixed and Mastered by Role
Cover Illustration by Brandon Holt
Cover Design by TG Rantanen
Released 2020-07-17
Reviewed 2020-07-07
Links:
bandcamp
transcending obscurity
Tungt, långsamt med en del väldigt lugna partier, ett album som generellt maler på och nöter ner allt på vägen till sitt slut, men det finns en del variationer i tempo. Det är mestadels av det instrumentala slaget och den sång vi får är mest vrålande, dessutom högst ordinär utan någon direkt själ. Produktionen är bättre, mycket rejäl och ger plats för albumets tyngd, och även om jag kanske tycker den vokala insatsen är ganska trist så ska de plussas för att man faktiskt kan höra vad som sjungs, det är inte alltid fallet i denna genre. Nu är jag inte någon direkt expert inom Sludge-området men det där banbrytande verkar de ha övergett till denna EP, det känns ganska typiskt för genren även om det i de evighetslånga låtarna finns inslag som bryter av mot mönstret men inte i tillräcklig utsträckning för att man ska notera det när man exempelvis tänker tillbaka efter att ha lyssnat genom det.
Desert Ghouls är ganska bra, de två spåren fungerar väl och lär säkert få en och annan sludge-fan att dra på smilbanden. Det är dock inte speciellt minnesvärt, och det sticker nog inte ut speciellt mycket, åtminstone inte för någon som inte håller just denna del av genren som sin expertis. Men visst är det mer dynamiskt än mycket annat i genren och det är hyfsat tilltalande, även om det inte riktigt håller mig intresserad eller lockar till spelning.
Ni som uppskattade Eremits debutalbum från förra året kommer säkert att uppskatta denna EP också, den är rejäl, den är atmosfärisk och tung, den är bra. Jag tror även att den som gillar sludge/doom metal bör ta sig en titt på detta, det bör trycka på rätt knappar. Själv vet jag inte riktigt vad min ökenvandring gav, albumet lämnar mig fortfarande med en känsla av ”okej det var den skivan” men inga skrämmande onda andar eller annat, kanske mest en känsla av töst som jag ska råda bot på nu…
HHHHHHH