Crown of Glory
Ad Infinitum

Ad Infinitum har jag skrivit ofta i mina recensioner, album som pågår ad infinitum och så vidare, nu kommer Schweiziska bandet Crown of Glory med ett album som heter så. Trots att jag inte hört, eller känner till bandet sedan tidigare kunde jag gissa att det var ett schweiziskt band, de har ofta den grafiska profil som albumet Ad Infinitum visar upp. Det är för övrigt sextettens tredje album, de har också två EP i sin diskografi. Det sägs att de gjort lite avtryck med första singeln What I’m Made of inför detta album där de också assisterats av del för genren ganska kända namn när det gäller produktionen.

Hårdrock eller melodiös metal kanske är genrebeskrivningen. Klämkäck hårdrock med medryckande och tydliga refränger, ganska skön sångare och bra kvinnlig gästsång på andra spåret. Produktionen är bra och albumet är hyggligt varierat men kanske ändå lite väl långt – jag tycker att det hade kunnat vara lite kortare. Det är ganska rakt på och inte mycket till krusiduller, fans som gillar det enkla eller musik som gör sig bra från scen kommer säkert dras till detta album – tydligen reser bandet med sin turnébuss fullastad med fans, kanske inte att rekommendera i dessa tider dock men det är ju trevligt av dem. Men är deras nya album något att ha?

Jo, men det är det väl. Jag tycker att det börjar väldigt bra med Emergency, Something, Emporium of Dreams, för att nämna några av dem. Det är grymma refränger på dessa låtar, riktigt medryckande och kul. Men albumet dör av mot slutet och ju längre jag kommer desto mer minskar mitt intresse, sedan vaknar det igen när albumet börjar om, bilstereon kör alla album på repeat så det snurrar bara på tills man byter skiva och jag lyssnar i början men tröttnar. Glorious Nights är väl sista gången jag lyssnar och sedan passerar fem låtar till som inte gjort det minsta avtryck på mig. Så inte ett toppalbum, men det hade kunnat vara riktigt bra om låtarna var av samma kaliber, eller kändes lika intressanta som de första låtarna.

Ad Infinitum pågår kanske ad infinitum då andra halvan inte imponerar speciellt mycket. Inledande Emergency och Emporium of Dreams är väl de jag gillar bäst. Första singeln What I’m Made of gör inget avtryck, andra videospåret Sometimes är betydligt mer intressant. Ett album jag kan beskriva som tillräckligt bra för att kunna fungera, och hade nog till och med kunnat sticka ut om de inte valt att fylla på med en massa dravel för att fylla ut speltiden.

HHHHHHH