CNJR
I Can See the Church Burning Through the Binoculars

CNJR trollar fram sitt andra album som har fått en väldigt lång titel och ett fräsigt omslag som kanske lite förnimmer om Ridley Scotts film Prometheus. Snyggt färgspel och så vidare på omslaget, musikaliskt kanske omslaget också träffar ganska bra faktiskt med en experimentell ljudbild innehållandes syntar och mycket elektroniska element men också lite avsteg från det föregående albumet sägs det.

Det är ett lite drömskt album med psykedeliska element och lite hemsökande sång och en hel del instrumentala inslag. Ett album med fräsch ljudbild som också illustrerar en artist med egen framtoning som vågar försöka gå sin egen väg istället för att kopiera. Det bjuder på ett skönt mörker och djup som man kanske inte alltför ofta hör, dessutom med god variation och dynamik – ett intressant album.

Ett bra album, låtmaterialet är genomgående bra, perfekt för dessa mörka dagar när solen knappt orkar över horisonten, ett mörker och drömmande som passar för tidpunkten – ett uppfriskande mörker. De åtta låtarna håller en bra kvalité och jag ser väl inga uppenbara svagheter hos detta album, till och med förpackningen är ju bra så vad ska man klaga på? Ingen hitlåt att sjunga med i kanske? Ingen större svaghet egentligen. För kort speltid? Knappast en svaghet, det är dock kanske ett album som inte har det där absolut sista lilla extra, men det är definitivt riktigt tilltalande, speciellt ljudbilden.

De mer instrumentala spåren MSS och Drones är nog de jag tycker absolut bäst om, Burning är också en väldigt trevlig låt. Allt på albumet håller god klass. Det är ett höjdaralbum, och jag kan definitivt rekommendera att ni kikar närmare på det – jag tror inte att jag behöver skriva mer än så.

HHHHHHH