Blade Cisco
Edge of the Blade

Blade Cisco bildades faktiskt för så länge sedan som 2007 av ett gäng italienska kompisar som delade en passion för klassisk melodiös rock/AOR. I pressmaterialet namndroppas en hel del band, däribland Styx som är ett band jag gillar skarpt. Annars står det faktiskt inte så mycket om bandet, som varför det tagit dem över ett decennium att skapa sitt debutalbum. Michele Luppi har mixat och mastrat albumet och omslaget imponerar väl inte.

Det är melodiös rock det handlar om, AOR med klämmigt medryckande refränger och snygga melodier överlag. De får till hyfsat variation tack vare två sångare, produktionen är också snygg – det är ett album med en fin ljudbild, vilket i och för sig är sant om det allra mesta i genren. Tack vare god variation klarar de över femtio minuters speltid bra, även om jag tycker att de hade kunnat kapa lite för att skapa ett mer dynamiskt album. Det är inte heller ett direkt unikt album utan du kan namndroppa många AOR eller melodiösa rockband som låter lika, så man kan väl inte direkt påstå att det är det fräschaste albumet som släppts nyligen.

Vare sig nyskapande eller fräscht men väl en nostalgisk resa genom klassiska tongångar för den som nu önskar sig det. Bättre än en axelryckning men sämre än genrens höjdpunkter om man säger så. Inledande Memories är ganska kul men på det hela taget blir jag inte speciellt tagen av vad jag hör, det passerar relativt obemärkt förbi och kommer troligen inte finnas kvar bland mina minnen från årets recenserade album.

Helt okej, till och med bra för den som uppskattar genren. Det finns inte så värst mycket att klaga på egentligen, mer än kanske bristen på fräscha egna idéer. Det finns ändå både hit-potential och kvalitativ produktion så det är onekligen ett album som kan fungera, så även om det inte lämnar något bestående intryck hos mig kan det vara värt att kika närmare på Edge of the Blade för den som uppskattar melodiös rock/AOR.

HHHHHHH