Asgard
Ragnarøkkr

De tar sig an Ragnarrök, det italienska bandet Asgard som bildades redan 1986 och som sedan dess hunnit med fem album, det första släpptes 1991. Detta är alltså deras sjätte album som fått ett omslag som ganska väl speglar vad vi får höra från den italienska kvintetten.  Det påstås för övrigt att deras musikaliska framtoning är unik, att det inte låter som allt annat. Det är väl kanske inte helt osant.

Musikaliskt är det lite progressivt och folkmusikaliskt, allt inom metal-skruden. Det kan väl också påstås måla upp en atmosfärisk ljudbild och är på många sätt ett ganska äventyrligt album med hyggligt djup och intressant produktion som gjorts av Helloween- och Masterplan-bekante Roland Grapow. Med äventyrlighet följer också variation och djup, det är ett ganska dramatiskt album, det är spännande på många sätt. Unikt är väl en stark etikett att sätta, men inte kanske helt missvisande som sagt, det känns ganska fräscht och eget.

Jag gillar detta album, det är bra, det är intressant och det är kul att lyssna på. Det känns som ett band som försöker hitta sin egen väg och inte bara slå in öppna dörrar och springa på väl upptrampade stigar. Det är kul med band som vågar riskera lite, och nog vågar dessa italienare sig på lite mindre typiska grejer – deras svärd är mer vässade än många andra. Det jag kan saknar är väl den där riktigt fängslande hitlåten eller den där iöronfallande idén som får en att verkligen haja till, jag vill egentligen ge ett bättre betyg men det är nog inte riktigt tillräckligt bra för det.

Det är helt klart positivt att de söker sin egen väg och utförandet är också bra, inte mycket att klaga på. Dock är det inte så fängslande, låtarna är kanske inte lika kul som bandets stilistiska framtoning, det hade behövts något lite mer än detta för att det skulle nå hela vägen fram. Jag tycker att det är ett album som är värt att kika närmare på, det är inte alls osannolikt att ni kommer att uppskatta det. Det är fräscht och relativt underhållande men inte fantastiskt.

HHHHHHH