Aborted Fetus
Pyramids of Damnation

Aborterat foster, hur var tanken med ett sådant bandnamn? Det gör det ju väldigt svårt att ta på allvar, oavsett hur snyggt omslag och intressant tematik de än skulle spela upp. Inte oväntat döljer sig ryssar bakom ett sådant namn och kanske ännu mindre oväntat så är det dödsmetallare, det är bara sådana som kan tycka att ett namn som Abortet Fetus faktiskt skulle vara brutalt eller vad nu tanken är. Annars finns det faktiskt en del intressant kring bandets nya album, ganska flott omslag och titeln är ju lite spännande, de beger sig till Egyptens rike och vi får stöta på händelser där med blodsugande insekter, avrättningar, farsoter – det måste ju bara vara bra. Eller?

Dödsmetall enligt ganska klassiskt format, gutturalt vrålande, mustiga riff, blastbeats, och allt vad det kallas, ni som hört dödsmetall vet vad det handlar om. Det är inte direkt som att Aborted Fetus kommer med något nyskapande, hade ni ens trott det? Men det är inte bara bristen på nyskapande som ligger dem i fatet, en timme och tjugoåtta minuter! Så långt är albumet, nästan en och en halv timme av generisk dödsmetall – vem tyckte att det var en bra idé? Kanske samma person som tyckte att Abortet Fetus var ett bra namn. Annars är det ganska snyggt ljudbildat, tungt och rejält, robust klassisk dödsmetall som kanske till och med hade varit acceptabel med strax under halva speltiden.

Kul pressmaterial, de tycks skriva sådana ganska ofta, promotionbolaget som marknadsför Abortet Fetus och andra band. Kalla dödsvindar ylar i uralbergen och sveper genom ravinerna, genom skuggiga skogar, rusar med en enorm hunger ut i världen av ben och blod. Det kommer mer men jag orkar inte översätta historier om en hämndlysten gud, mörk magi och myter och så vidare. Poängen är att pressmaterialet utklassar albumet på alla sätt. Inte för att albumet är kasst, det är okej dödsmetall men vem fan orkar lyssna närmare nittio minuter på smatter, gitarrmisshandel och bröl – sådant kan man stå ut med, till och med tycka om, i en halvtimme upp till fyrtio minuter, det här är mer än dubbelt så långt och när det närmar sig slutet önskar man att man själv varit det aborterade fostret så att man slapp skiten – det är tur att man kan stänga av innan självmordsdriften blir för stor.

Gillar du klassisk dödsmetall, som de liknande banden, utöver allt annat kanske det är något för dig. Men jag ska varna dig för att stanken runt pyramiderna blir lätt lite väl påtaglig och i slutändan outhärdlig. Och det intryck som kanske består är fortfarande hur fan någon i hela världen kunde tycka att Aborted Fetus är ett bra bandnamn, det är ett av de töntigaste och sämsta bandnamnen jag sett – tur att deras musik är bättre än deras fantasi när det kommer till namngivande. Och det är tur att man inte är namngiven av någon av dem kan jag tänka, och med det sätter jag punkt för ett generiskt dödsmetallalbum som tar alldeles för lång tid att spela.

HHHHHHH