Steorrah
The Altstadt Abyss

Idag ritar jag lite om bandet Steorrah som släppte sitt tredje studioalbum nyligen, The Altstadt Abyss heter det. Inte så snyggt skivomslag har det, och ska jag vara ärlig så är det väl inte så mycket annat på ytan som verkar intressant, förutom att jag såg att Cynic nämnts som ett liknande band lite här och där och kanske slutklämmen i pressreleasen som rekommenderar att man avnjuter albumet med en kopp Earl Grey och lite domedagsväder, sådant kan man väl inte direkt tacka nej till.

Det är ett album med sju spår, progressiv dödsmetall tycks vara genreetiketten och de varierar stil ganska friskt med en hel del klassiskt proggiga inslag. Det vrålas och klarsjungs, och det är svårt att peka på en direkt genomgående musikalisk linje, progressiv metall kanske är den mest träffande etiketten trots allt. Hyfsad produktion, men kanske att den inte riktigt träffar rätt hela tiden, speciellt de mer extrema partierna känns ganska platta måste jag säga. Det mer proggrockiga känns betydligt mer intressanta. Variationen är dock stor och speltiden inte överdrivet lång så ur den aspekten håller de sig ganska sansade med sju spå där flera av dem är väldigt långa och växlar ganska mycket skepnad medan de pågår.

Det finns partier som är riktigt bra på detta album men det finns också partier som är känns ganska värdelösa och sedan är det mycket som bara känns som en axelryckning. Det blir ett album som ger ett fragmenterat intryck, rätt vad det är tycker man att wow, det här var ju bra för att bara någon minut senare vilja mata ut skivan och kasta ut den genom bilruta, men det är kallt ute så man undviker helst att hissa ner rutan just nu. Mest känns det dock som att jag inte riktigt bryr mig om vad jag hör, det pågår i ett avlägset universum långt från mitt eget. Sea Foam Empyrean är nog ett ganska bra exempel på detta album komprimerat till ett spår med en del alldeles lysande partier men också en del helt uselt dödsmetallgaggande som gör att man en stund är redo med sågen och nästa stund redo med superlativerna.

På det hela taget gillar jag dock inte detta album, det har sina stunder då jag tycker att det är grymt men de tråkiga och värdelösa stunderna är i klar majoritet och det känns mest som en lättnad att få lägga detta album till handlingarna och ta tag i ett förhoppningsvis mer givande album. Visst ska de ha en eloge för att de vågar gå sin egen väg, man kan inte alltid lyckas med det och på något sätt är det väl trots allt mer kul med band som vågar misslyckas än alla de som inte vågar lyckas. Men har ni missat Steorrahs nya album tills nu kan jag bara påpeka att ni egentligen inte missat något av värde.

HHHHHHH