Static Tension
Ashes to Animation

En fågel ur Corvus-släktet pryder omslaget på detta album, vi hade en uggla i titeln på ett tidigare album i år. Så vad kan vi då förvänta oss av detta album från det amerikanska bandet Static Tension, något om korpar eller är det något helt annat? Det är så vitt jag kan utröna jänkarnas första album, de har två EP i bagaget sedan tidigare, den första kom 2015. Ganska intressant omslag är det och Ashes to Animation är inte heller en titel som avskräcker så visst kan det finnas mycket att intressera sig för här, exempelvis tio låtar och ett pressmaterial som påstår att det är ett band som inte riktigt kan placeras i något fack, facklöshet är alltid en bra sak när det gäller musik – frågan är väl förstås dock alltid hur sant det är.

Jag tycker väl inte direkt att de låter revolutionerande men visst är det kanske inte helt enkelt att placera dem då de bjuder på element från många olika inspirationskällor. Klassiska band som Black Sabbath och Led Zeppelin har onekligen inspirerat, men också grunge och lite mer progressiva grejer och allt mixat till en musikalisk smet designad Static Tension. De har hittat ett hyfsat eget musikaliskt uttryck. Sångaren är hyfsad, lite grunge kanske men han har ett brett register som han visar upp över albumets tio spår. Låtmaterialet är ganska varierat men tempot ganska statiskt vilket trots allt gör att albumet också känns lite statiskt – mer dynamik hade inte skadat då albumet känns långt. Spåren är också relativt långa, hälften av spåren når över sex minuter, där tycker jag nog att det finns lite utrymme för kapning – kortare och mer direkta spår hade gynnat albumet som kan kännas aningen segt ibland.

Ett bra album generellt, låtarna är bra, kan dock bli en aning sega då vissa av dem känns som att de hade kunnat vara lite kortare. Detsamma gäller albumet, då tempot är ganska likformigt och relativt lågt genom större delen av albumet blir känslan att 57 minuter är mycket. För mycket. Plus dock för att bandet tar och knyter samman tydliga influenser till något som ändå känns som deras grej, de kopierar inte andra band rakt av som så många band gör. Kanske är det dock ett album som lovar mer än det levererar, det är ett bra album med en del riktigt vassa ögonblick, men kan också vara lite tråkigt i partier vilket för med sig ett omdöme någonstans mitt i skalan om än med lite mersmak.

Kanske kan man säga att det fina i kråksången är att Static Tension inte känns som ett band i mängden då de faktiskt är lite svåra att kategorisera och de gör något som känns ganska eget. Jag kanske inte skulle säga att det är fräscht och jag ska väl också konstatera att det finns en hel del förbättringspotential, men visst är det ett trevligt album som kan vara värt att kika närmare på.

HHHHHHH