The Ocean
Phanerozoic I: Palaeozoic

Vi tar oss till oceanen denna dag, det nya årets första. Oceanen släppte sitt åttonde album i november och nu har jag äntligen lyckats spela mig genom albumet och skriva några rader om det. Och det första jag inser är att jag som vanligt har brist på ord, men att sagan handlar om vår planet, om tid och uppfattningen av tid och som det sägs i Battlestar Galactica lite då och då, det har hänt förr och kommer att hända igen. Som då 95 % av planetens liv dog ut i slutet av Perm-eran vilket troligen skedde till följd av en skenande växthuseffekt – låter det bekant? Venus kan en gång ha varit beboelig men är nu ett rent helvete tack vare en skenande växthuseffekt – just saying, men å andra sidan klarade sig Jorden då så det kanske den gör igen. The Ocean gillar att kombinera sin musik med tänkvärd lyrik som skrivits i avskildhet vid havet – det är onekligen ett bra sätt att inleda året med ett sådant album.

Musikaliskt är det tungt och dynamiskt, lite metalcore men också progressivt där det går från vråltungt till snyggt melodiöst med skrikande, med klarsång, med vrålande och en hela tiden massiv ljudbild. Riktigt vass produktion som ger en känsla av storslagenhet och orubblighet, lite som tidens tand som antagligen kommer att slå till med nästa massutdöende förr snarare än senare – det mänskliga massutdöendet där människan är skyldig till att mängder av arter försvinner. Sånginsatsen är bra, albumet är dynamiskt och drar nästan till sig lyssnaren på ett ganska tilltalande sätt. Variationen är stark och speltiden är sansad, det ska nämnas att albumet är första delen av två som handlar om de senaste 500 miljoner åren i vår planets historia och slutar med tidigare nämnda massutdöende vars repetition vi kan tänkas uppleva i detta nu.

Kanske är det albumet att använda som soundtrack till nästa sommars skogsbränder, eller kanske bara som ett ackompanjemang till bildvisningen av Jordens historia. Det är åtminstone ett väldigt bra album och även om de inte rubbar min topplista för förra året så är det väldigt tilltalande och kan utan tvekan vara väl värt att kika lite närmare på. Det är som sagt fängslande, dramatiskt, spännande och tungt som tusan. Ett riktigt massivt album på alla tänkbara sätt och ett jag varmt rekommenderar till er som redan är sålda på The Ocean och deras musik men även för den som bara vill söka sig lite nya intressanta bekantskaper lite utanför de mest upptrampade musikaliska stigarna.

För övrigt kan jag väl också påpeka att jag tycker att omslaget är ganska flott och att det avslutande spåret av de sju är det vassaste. Så efter det stora utdöendet välkomnar vi sedan mer moderna eror på det kommande albumet som är fortsättningen på denna saga om vår planet, den sägs vara planerad till 2020 så det är bara att vara beredd då. Men till dess kan ni ju alltid fortsätta att djupdyka i vad detta album har erbjuda för det är något riktigt bra.

HHHHHHH