Moes Anthill
Quitter

Det är ju inte möjligt att tacka nej till en magisk ballongfärd så jag kunde inte undvika att ta mig an Moes Anthill och albumet Quitter även om det kanske inte riktigt faller under någon av de kategorier vi normalt skriver om på Hallowed. Det handlar om ett band som kretsar kring den schweiziske sångaren och låtförfattaren Mario ”Moe” Schelbert som i och med Quitter bjuder oss på sitt tredje album, ett grönt sådant. Det beskrivs hamna mellan Neo-Folk och Americana med låtar som kryper in under lyssnarens skinn, men innan vi drar några slutsatser så greppar vi vår ballong och färdas lite i Moes universum.

Musikaliskt blir det lite folkrockigt, kanske att beskrivningen om Neo-Folk osv i pressmaterialet faktiskt träffar ganska rätt. Mestadels sjunger Moe, lite pratsjunger ibland men allt känns ganska USA-folkigt kanske man kan säga. En kvinnlig stämma kan också höras här och där men det mesta kretsar kring Moes sång och låtarnas känsla av historieberättande. Det är snyggt gjort, det går ofta långsamt och sånginsatsen kanske inte uppskattas av alla. De gör det också snyggt på sättet de väver samman nostalgi med sina egna lite fräckare idéer vilket skapar en relativt fräsch ljudbild även om de nog även kommer att sorteras tillsammans med många andra relativt lika band av de flesta.

Största nackdelen är den långa speltiden som känns än längre på grund av det låga tempot och den sparsamma variationen. Lite mer av variation och lite mer djup hade inte varit av ondo men jag gillar samtidigt albumet, det har bra låtar och känns generellt tilltalande. Kanske att Everyone Gets a Balloon och titelspåret är de två mest tilltalande av de tio spåren, Finding Stones är också schysst men tappar en del på att det har vissa partier som känns lite väl sömniga för min smak. Inget av spåren är väl direkt supersvagt och jag skulle nog vilja påstå att det finns goda skäl att kika lite närmare på detta album.

Quitter är en trevlig ballongfärd, jag gillar den, men den blir lite väl lång och det är svårt att hålla intresset uppe hela vägen. Nog känns det som att Moe hade kunnat skala bort lite, kanske att ett av spåren kunde ha avvarats och att ytterligare ett par av spåren hade kunnat kortas av något. Sådant man tycker som kritiker, sådant som är svårt att överse på ett i övrigt väldigt trevligt album. Men innan jag avslutar kan jag inte släppa frågan: ska det inte vara Moe’s Anthill?

HHHHHHH