Matt Mitchell & the Coldhearts
s/t

Matt Mitchell och hans Kallhjärtan släpper ett deubutalbum som har en ganska rolig framsida. Mitchell själv är annars känd från band som bland andra Furyon, ett band som fått goda omdömen här på Hallowed och som vi intervjuade en gång i tiden. Men Furyon ligger av pressmaterialet till detta album att döma lite på is och Mitchell hann med ett album med Colour of Noise som blev ett kortlivat projekt innan det blev Matt Mitchell & The Coldheards och resultatet är detta album.

Det handlar om ganska klassiska rockmusik, Mitchell låter som en ganska typisk rocksångare – man kan inte direkt säga att det är ett album som bryter mycket ny mark utan ett ganska typiskt rockalbum. Hyfsad variation även om tempot ganska ofta känns lågt och delar av albumet känns lite slätstruket. Det tar dock lite fart ibland vilket ändå skapar en viss dynamisk känsla. Bra produktion, ljudbilden är väl inte direkt speciell men låter helt okej och inverkar inte negativt på låtarna.

Ett ganska bra album, jag hade dock gärna sett lite fler låtar med bra driv och hit-känsla, det är lite för långsamt och slätstruket för att verkligen sticka ut. Mer bra refränger som Do You Wanne Be My God efterlyses, lite mer energi överlag. Gillar man klassisk rockmusik kommer man nog gilla detta album, det trycker på rätt knappar med klassisk gitarrstil och sång – och ett par riktigt fina refränger även om jag hade hoppats på betydligt mer från någon som är del av det mycket bra bandet Furyon som fått uteslutande höga betyg hos Hallowed. Detta album får inte lika bra betyg, det är betydligt mindre intressant än de Furyon-album vi skrivit om.

Mitchell och hans kallhjärtan gör ett trevligt album med kompetenta låtar, ett par fina refränger och sådär, det är ett fint album helt enkelt. Det är väl inte ett speciellt album, knappast ett som kommer att göra något större avtryck. Det fungerar och rock-fans kommer inte att bli besvikna, men samma sak kan sägas om oräkneliga album och jag tror att Mitchells snabbt kommer att förpassas till historiens alla glömda album.

HHHHHHH