Lykantropi
Spirituosa

En av de mer trovärdiga metalrecensionssidorna på webben skrev att ett av de större hoten mot Sverige tycks vara en tidsportal som drar oss längre bakåt till ett idealiserat förflutet i en recension om detta album. Det nämndes en uppsjö med svenska nostalgirockare där detta band passar in och frågan är om inte den här drömmen om det förflutna faktiskt är större hot än skjutningar och annat svenskar målar upp som skrämmande. Jag menar vi har ju naziromantiker i riksdagen som drömmer om trettio-/fyrtiotalet och rasbiologiska institut, och det vimlar av band som lever i det förflutna som exempelvis Lykantropi som är fast någonstans kring sextio-/sjuttiotalet. Det är för övrigt bandets andra album och det hyllades i Aftonbladet och jag har sett andra hylla albumet men jag undrar om det inte är ett symptom på den nostalgisjuka som många lider av idag snarare än att albumet har något att erbjuda.

Nostalgirock av sextio-/sjuttiotalsslag, typ The Mamas & the Papas. Folkrockigt med ljudbild av det mer retrobetonade slaget, dock med lite mer modern prägel utan att för den skull kännas fräsch. Man får lite känslan av någon återutgåva av ett obskyrt album som aldrig fick spridning när det släpptes 1973. Men det har samtidigt en lite charmigt levande ljudbild som känns positivt även om det snabbt blir uppenbart att nostalgin snarare än skapandet av bra låtar är musikens ändamål, man spelar på den nostalgiska ådran och det torde ju kunna vara en framgångsfaktor. Kanske finns det till och med viss hit-potential dold ibland de nio spåren, ett positivt inslag är i alla fall att de väljer att sjunga på svenska i något spår. Variationen är hyfsat stor över albumet även om jag tycker att det saknar lite driv i långa partier.

Sömnigt och fantasilöst skulle jag främst beskriva detta album som, charmigt till en början men likt den mesta nostalgirock jag hört faller det snabbt sönder när man inser att det helt saknas egna idéer. Men visst, på den basen att det faktiskt görs mindre album av denna typ än vad som skapas av AC/DC-kloner eller Sabaton-strunt så finns det kanske visst egenvärde förutom det nostalgiska. Jag är dock allt annat än övertygad och föredrar nya album som inte känns bekanta första gången jag hör dem – det här har tyvärr gjorts lite för många gånger förr och det känns inte alls så spännande och spirituellt som omslag och pressutskick vill göra gällande.

Papperskorgsvärt? Nej, det är det väl inte, det är ett helt okej album, det är väl bara det att det inte håller intresset på musiken och att det aldrig känns speciellt originellt. Kanske mer av en axelryckning än något annat, men för nostalgiromantikern är det kanske värt att kika närmare på albumet men för den som uppskattar musik med mer eftertanke och kreativ ådra finns det betydligt bättre alternativ. Jag föredrar trots allt nutid framför dåtid, och jag tror faktiskt inte att något förutom musik som just den vi får höra på detta album var bättre förr.

HHHHHHH