Hellyeah
Welcome Home

Välkommen hem säger Hellyeah i titeln till sitt sjätte album, det kommer ungefär ett dussin år efter debuten och tre år efter senaste albumet. Det har också gått ett år sedan Vinnie Paul, bandbroder och en av grundarna, gick bort. Kort efter Pauls död upptäckte bandets medlemmar att Paul gjort klart allt gällande trummorna till det kommande albumet, han hade enligt gitarrist Maxwell kvarlämnat sin del så att resten av bandet kunde färdigställa albumet. Vilket de alltså gjort och enligt dem ska det ses som en hyllning till livet och tull Vinnie Paul. Senast jag skrev om Hellyeah var jag dock inte speciellt imponerad så frågan är om detta är bättre, enligt Tom Maxwell är skulle Vinnie Paul ha varit stolt över albumet.

Musikaliskt skiljer det väl sig inte särskilt mycket från senast jag skrev om bandet, aggressiv, lite groove, lite ösig metal med mycket raspig sång. Känns amerikanskt och det hörs inslag av de band där bandets medlemmar också hörs eller har hörts. Det känns inte direkt fräscht eller nyskapande, det känns mer gjort på rutin än något annat. Det är kanske begripligt med tanke på att de återstående medlemmarna gått från begravning av en bandmedlem/broder till att spela in albumet. Det är inte direkt varierat och jag saknar lite djup, överlag ett lite långt album med för genren typisk variation och ganska tråkigt kraxsång.

Så värst bra tycker jag väl inte att det är men dem som uppskattat Hellyeahs tidigare alster kommer nog uppskatta även detta, och med tanke på att Vinnie Paul var nöjd med Band of Brothers så bör han nog vara nöjd med detta också eftersom det låter ungefär likadant. Så nog har han säkert skapat sig efter eftermäle bland en del likasinnade men personligen är jag inte speciellt imponerad och jag känner mig ytterst tveksam till att det är ett album som kommer att göra något större avtryck, det finns bättre album i genren och jag skulle tro att Hellyeahs första album som är i samma stil känns mer spännande med tanke på att det åtminstone hade ett uns av originalitet men när man gjort samma sak ett halvdussin gånger är det svårt att kännas lika relevant.

Det är väl ändå helt okej, inte dåligt. Det finns dock inga hitlåtar som lyfter det och tråkig sång gör att man inte direkt orkar lyssna, det skulle också gott ha kunnat vara lite mer varierat eller kortare för tankarna hinner helt vandra iväg till annat och mot slutet är fokus på något helt annat än vad Hellyeah har att erbjuda. Så Wlcome Home är ett album för de redan inbitna fansen och det är ytterst tveksamt att det kommer att välkomna hem några nya fans.

HHHHHHH