Helheim
Rignir

Norskt, ett band som ser tillbaka. Inspirerade av diktverk som Eddan, gammelnordisk alliterativ vers handlar det om så det är språkligt gammeldags vilket kanske inte är så skumt då Eddan huvudsakligen anses uppkommen för drygt tusen år sedan. De ser tillbaka på det fornnorska arvet kanske, Rignir är inspirerat av regnandet på deras hemmaplan i Bergen. Det handlar lite om årstider och så vidare, och omslaget är inte superspännande – inte spännande alls faktiskt. Vilket kan tyckas lite udda för ett band med över tjugo års erfarenhet, debutalbumet kom redan 1995 och detta är bandets tionde alster. Jag såg på ett arkiv över deras album att de genomgående hade positiva omdömen med motsvarande 5/7 på vår skala genom hela linjen – jag har inte hört dem men om det stämmer måste Rignir vara deras hittills sämsta album, dock ska det tillstås att recensenter på nätet ofta ger höga betyg och att det var på en 100-gradig skala vilket också ofta drar upp betygen eftersom de flesta har svårt att betygssätta något när skalan blir så stor. Men vi ska inte trolla bort oss i det, låt oss istället titta på regn och snö och allt de har att erbjuda på Rignir.

Musikaliskt hamnar det väl i vikingfacket, lite atmosfäriskt, lite black metal, lite folk metal, band som Ulver känns inte helt fel som jämförelse, men kanske också Einherjer, Enslaved, de liknande banden och några till. Språket är kul och det är inte nynorsk vilket förstås är positivt. Mycket atmosfär, sången är mer mässande än vrålande. Det sägs att de tar inslagen från de föregående albumen och breddar dem än mer, lite mer variation i sången, orkestral percussioner används i större utsträckning. De sägs vara tunga, progressiva, atmosfäriska och unika – det förstnämnda och det tredje påståendet kan jag skriva under på, progressiva vet jag inte då det känns som att de spelar oerhört mycket på traditionella ting och inget känns direkt nytt eller fräscht på det sättet. Unikt vet jag väl inte heller, när man kommer att tänka på massor av band direkt som liknande brukar det vara ett tecken på att det nog inte är så.

Rignir är ett bra album, melodierna och atmosfärerna är ganska fängslande och albumet är överlag tillräckligt intressant för att man ska vilja lyssna på det åtminstone någon gång. Inte för långt heller, det är alltid positivt. Det känns som en resa genom väder och inte en nostalgisk hjältesaga vilket ibland görs i liknande musik, sådant är kul och man kan ibland nästan känna snön eller iskylan trots ”sommarvärmen” utanför. Den som gillat bandets tidigare alster borde uppskatta detta, och den som gillar den vikingastämplade metallen, eller melodiös svartmetall gillar nog också vad Helheim har att erbjuda. Det är ett habilt och solitt album som är svårt att hitta några större fel med även om det kanske inte alltid glänser likt den smältande glaciärisen i solskenet.

HHHHHHH