Damnation's Hammer
Unseen Planets, Deadly Spheres

Dödliga planeter, osedda sfärer – det kan onekligen ses som intressant och spännande titel, det var åtminstone vad jag trodde när jag tog mig an det brittiska bandets andra alster. Omslaget är dessutom snyggt. Det är tio låtar vi bjuds på denna gång och det tar femtiofyra minuter att spela sig genom alla dem, så ganska lång speltid. De sägs vara inspirerade av band som Black Sabbath men att de inte passar riktigt in i något speciellt fack vilket förstås inte nödvändigtvis stämmer men det är ofta använt när man vill sälja in något till en bredare målgrupp eller när albumet kanske inte helt passar den tilltänkta målgruppen.

Lite doom, lite gotiskt, lite extremt, lite heavy metal, det är ett album som drar inspiration lite här och var men klassiskt doomigt är väl den känsla som mest träffar. Tempot är sällan högt och sången är lite hes och kraxig, inte mässande eller typisk heavy metallisk – ljudbilden känns som att den drar i riktning mot doom. Kanske inte helt lätt att placera bandet i genreskalan men det är inte heller så att de direkt sticker ut, deras musik smälter på något sätt väl in i många genrer – de tänker inte utanför boxen utan snarare innanför många boxar. Det i sig kanske är en bedrift men det gör också att bandets musik inte direkt sticker ut och känslan är att de får svårt att utmärka sig i en väldigt mättad bransch.

Det behövs något väldigt speciellt för att märkas i dagens välfyllda musikbransch, jag kan bara tala för hur det ser ut hos oss som får hundratals album i månaden och hinner skriva om en tiondel av dem kanske, det gör det både svårt att välja vad man ska skriva om och svårt att särskilja banden. De flesta ser likadana ut, beskrivs på samma sätt och gör musik som också smälter samman, såsom Damnation’s Hammer. De gör hyfsade låtar, albumet är hyfsat producerat och så vidare men de gör ingenting som får en att haja till och fängslas av det. Oftast pågår albumet i bakgrunden som nu när jag skriver och jag lyssnar bara löst för att kunna skriva något då det känns som ytterligare ett album jag inte direkt tilltalas utav – ett som jag kommer att radera när jag skrivit klart och sedan antagligen inte ens minnas att jag skrivit om ifall det blir aktuellt att skriva om detta band igen.

Segt album, intetsägande sådant. Inte dåligt på något sätt men låtarna känns tröga och lite fantasifattiga och ingenstans på albumet fångas mitt intresse, det går in genom ena örat och ut genom det andra utan att hjärnan orkar analysera eller bry sig om vad som lyssnas på. Kanske om ni gillar de liknande banden eller dras mot det doomiga inom heavy metal-genren, annars kan jag bara konstatera att man inte missar något om man inte hör detta album.

HHHHHHH