Corrosive
Nourished by Blood

Korrosiva tyskar som släpper sitt fjärde album, det första kom 2002 och de är ett band med över tjugo år på nacken. Man kan väl inte direkt påstå att de är det mest flitiga bandet i musikhistorien men antagligen kan man se dem som dedikerade då de trots inte alltför stora framgångar fortsätter att skapa sin musik. Det nya albumet är närt av blod och har väl inte det snyggaste skivomslaget jag någonsin sett. Och kanske räcker det med historia och bakgrund där, det är trots allt bättre att ta sig en titt på musiken.

Det handlar om klassisk dödsmetall, lite känsla av den traditionella skandinaviska dödsmetallen kanske. Lite glimtar av melodi, gutturalt vrålig sång och så vidare med de där sakerna som brukar finnas på ett dödsmetalliskt album. Det kommer ingenting som känns direkt nytänkande och variationen känns ganska förutsägbar precis som albumet som helhet. Produktionen är okej, hyfsat modern och sådär men ingenting som direkt sticker ut – det känns som att de gör ett album mycket enligt formatet och egentligen väldigt lite enligt egen kreativ ådra. Dessutom är det ett lite långt album, speltiden är knappa femtio minuter vilket känns minst femton minuter för mycket, de hade gott kunnat skippa ett flertal av låtarna för att skapa ett mer intressant och dynamiskt album.

Inte ett dåligt album, jag kan tänka mig att den som gillar klassisk dödsmetall kommer att uppskatta det. Däremot tror jag inte att det är ett album som kommer att göra något större avtryck. Låtmaterialet är hyggligt men samtidigt intetsägande och fantasilöst, de gör helt enkelt ingenting som får dem att nå högre än någon annan, det är ett högst ordinärt album helt enkelt.

Corrosives metall känns lite rostig och man ska vara en storkonsument av dödsmetall för att verkligen uppskatta detta. Mediokert är väl ett ord som ganska bra beskriver var Corrosive erbjuder med sitt senaste album. Nu är det väl inte att tro att de skiljer sig nämnvärt från deras tidigare alster så om man gillar det eller dödsmetall kan det med största sannolikhet vara ett album som kan vara värt att kika lite närmare på – dock kan jag väl inte påstå att det är det mest intressanta albumet jag hört under mina år som skribent.

HHHHHHH