Cil City
Jump off the Cliff

Hoppa från klippan, det är väl en tanke som slår en ibland när man står på ett utsprång och tittar ner över en dal hundratals meter under en – som vid trolltunga eller något sådant ställe. Det bästa vore väl ändå om alla andra hoppade och inte en själv förstås, jag skulle ha använt fallskärm om jag hoppade från klippan. Cil City från Österrike tyckte förstås att det var en kul uppmaning för deras andra album där de inleder med titelspåret och avslutar med ett åttonde spår som fantasifullt nog kallas #8.

Det är ett kvinnofrontat hårdrockband som spelar högoktanig rockmusik med ös och energi, kan jämföras med band som The Dirty Denims eller Sister Sin som vi skrivit om på Hallowed tidigare. Medryckande, ösiga, lite oputsade låtar med en energisk sångerska som lyfter musiken en hel del. Schysst produktion kan vi väl säga medan originaliteten är av samma dignitet som en tepaus i England eller snö på vintern där jag bor – det är inte speciellt överraskande helt enkelt. Bara åtta låtar så det är kort och koncist vilket är positivt, hyfsat med variation mellan lite ösigare och lugnare låtar. Mest plus för sångerskan som skapar mycket dynamik med sitt sätt att sjunga och är väl egentligen albumets stora behållning.

Bra album, låtmaterialet är av god klass och är underhållande att lyssna på. Jump off the Cliff och Shout it Out är mina favoriter på albumet, den sistnämnde känns väldigt lik någon annan låt som jag försökt placera men kan inte komma på det. Jag lär väl stöta på den kort efter att jag skrivit denna recension, men det är väl just det som är svagheten, detta lånande från andra och den lite för stora bristen på genuin kreativitet. Det är ett album som spelar på nostalgikortet, visserligen väldigt bra, men det finns också lite sega partier som gör att det ändå inte når riktigt fram till toppklassen för mig. Om man vill ha kvinnofrontade nostalgirockare är både Sister Sin och The Dirty Denims roligare alternativ för mig, det ska också sägas att avslutningen på detta album är lite väl sömnig.

För alla som gillar kvinnofrontad hårdrock är detta intressant, det finns några riktigt ösiga musikaliska knytnävsslag som träffar rakt i nyllet. Dock blir det ändå som helhet lite för välbekant och det där lilla extra saknas, vilket är lite synd för med en så vass sångerska och ett par så ösiga låtar kan man tycka att det borde ha varit lite bättre. Jag tror dock inte att det är ett album som kommer att göra dig så besviken att du hoppar utför ett stup, det kan vara värt att titta närmare på det helt enkelt.

HHHHHHH