Chelsea Grin
Eternal Nightmare

Nu dök det upp ett album som varit ute ett tag, men eftersom jag lagt tid på att spela det kan jag lika gärna lägga tid på att skriva om det också. Chelsea Grin är ett amerikanskt deathcore-band som inte längre har kvar några originalmedlemmar, de släppte debuten 2010 och sedan dess har det hänt en del, det har blivit några ytterligare album och detta är nummer fem. Det sägs att bandet varit till helvetet och tillbaka, men att de kanske är revitaliserade nu med en lite ny uppställning där bland annat sångaren är ny. Omslaget känns dock inte direkt nyskapande och recensionerna spretar mellan uselt, intetsägande och lysande – jag kan väl konstatera att det åtminstone inte är uselt.

Musikaliskt handlar det alltså om deathcore, en av alla dessa genrer med vrålig sång och riktigt tung musik. Metalcore, deathcore, hardcore och allt vad det nu kallas, dödsmetall med lite hardcore-element kanske det är. Ganska generiskt egentligen och det är väl egentligen inget som överraskar, när man hör inledande spåret kan man förutse ungefär hur albumet ska låta. Kanske inte den idealiska känslan om man vill sticka ut, genrefans brukar dock ofta vilja att det ska vara ganska förutsägbart så de kanske är dem de vänder sig mot. Inte mycket variation över elva spår, speltiden är dock kort – det är positivt. Sången är aggressiv och jag tycker nog ändå också att den är ganska hyfsat, det är bra rivighet i den. Musiken är relativt fartig och produktionen modern men det finns inte direkt något som sticker ut här.

Intetsägande. Så känns det när jag lyssnar, ointressant. En samling generiska låtar som aldrig fängslar eller intresserar. Bandet liksom bara finns där, de verkar nöjda med att också existera – lite som en utfyllnad i den stora massan, ett album av utfyllnadsspår skulle man kunna påstå. Also-ran som jänkarna skulle ha sagt. Det mest positiva är att speltiden är under 40 minuter och så tycker jag att sångaren är bra för en genre som denna, synd då att han inte har bättre material att jobba med, vilket han säker själv är medskyldig till.

Det är inte ett album man orkar lyssna så mycket på, inte heller skriva så mycket om – det är helt enkelt väldigt intetsägande. Ett band som inte direkt imponerar. Kanske att den som gillat bandets tidigare material kan uppskatta det, även om jag sett vissa bevis på motsatsen. Kanske dock att den stora och musikaliskt ganska ointresserade massan trots allt finner detta varandes ett bra deathcore-album. Det finns väl trots allt inget med det som är uselt – det är bara tråkigt.

HHHHHHH