By Aim
The Remedy

Botemedlet är vad jag har fått att ta ställning till nu, vilket botemedel? Kanske ni frågar er, kanske mot giftet ni nyss drack. Eller kanske jag snubblat från ämnet, det är förstås The Remedy jag skriver om, bandet By Aims andra album, ett knappa halvtimmen långt album vars digipak-utgåva också innehåller debutalbumet Voodoo Vendetta som adderar en del mervärde – mycket musik för stålarna skulle man nog kunna påstå. Kanske inte det flottaste skivomslaget, det tycks som att trion på omslaget vill vara anonyma vilket kan tänkas vara anledningen till att jag inte lyckats gräva fram någon lista över bandets medlemmar, Dennis mailade till mig men han lär ju inte vara ensam. Det är dock inget som spelar alltför stor roll, musiken är vad jag ska skriva om, resten är bara för information.

Klassisk rock/hårdrock som skulle kunna jämföras med en räcka av olika band ur rockgenren men det har ändå en fräsch framtoning. Kanske är det ingenting unikt eller fantasifullt men det är betydligt mindre platt och fantasilöst än mycket vi brukar få skickat till oss. Sången är klassiskt hårdrockig men bra. Jag tycker också produktionen är mer än adekvat för uppgiften, de har en snygg ljudbild och en del fantasi och variation. Ett album som sticker ut, dessutom är det kort och koncist ifall du inte räknar med debutalbumet som alltså följer med i digipaket jag fick att recensera.

Tilltalande album på många sätt, låtarna är vassa och albumet känns dynamiskt och underhållande. Jag har inte mycket att klaga på egentligen, även att lyssna igenom helheten inklusive debutalbumet blir en trevlig upplevelse och eftersom båda albumen är korta känns det nästan som att lyssna på ett ganska långt album med bra dynamik och djup. Dessutom passar de båda albumen väl tillsammans och skillnaden mellan dessa är inte speciellt stor, så kanske skulle man kunna kritisera bandet för att göra ungefär samma sak igen. Dock har de tagit ett ganska stort steg framåt jämfört med debuten, och när man utsätts för någon form av Voodoo och andra grejer så är det svårt att inte bli hänförd. Det enda som jag har lite reservation emot är visslandet i Together Apart som är min favoritlåt på albumet trots att jag inte gillar just det inslaget.

Därmed konstateras att By Aim har gjort ett riktigt kul album som jag tycker ni borde kika lite närmare på, det är definitivt värt besväret – speciellt för dig som uppskattar den klassiska hårdrocken och ni är ju en sjuhelvetes massa som gärna drömmer er tillbaka till inbillade storhetstider och detta album nickar definitivt mot en sådant trots många fräscha inslag. Så slå på stereon på volymer mer högljudda än reggae och avnjut ett riktigt trevligt album.

HHHHHHH