Vesta
s/t

Vesta är förstås den ljusstarkaste av asteroiderna och den första av de fyra största asteroiderna som besökts av en rymdfarkost, Dawn som senare besökte Ceres stannade till och cirkulerade Vesta 2011. 2016 bildades det italienska bandet Vesta, en trio som skapar instrumental musik och har en välkänd del av solsystemets näst största planet på omslaget av deras självbetitlade debut. Låttitlarna är också ganska rymdiska och om man räknar dem är de sju till antalet.

Musiken kan kallas post rock eller post metal av det instrumentala slaget. Ganska snyggt producerad, inte så varierad och inte överdrivet fartig eller kraftfull. Nästan lite monoton skulle man kunna påstå. Kanske viss känsla av att sväva i solsystemet, men inte en direkt stark sådan känsla. Inte heller direkt överraskande eller nytänkande kan jag tycka när jag låter albumet spinna om och om igen i musikspelaren. Men de håller allt kort och svävar åtminstone inte ut i överdrivet långa utsvävningar utan håller sig ganska väl på sin inslagna väg, en väg som man kanske kan önska vore lite mer våghalsig då det känns som att de slår in på samma spår som många andra liknande band gör.

Ett ganska schysst album kan jag initialt tycka, men ju mer jag lyssnar på albumet desto mer tråkigt känns det. Det är inget album som fångar mig och jag känner mig ganska trött på det ganska snart. Det är inte dåligt på något sätt, bara sömnigt och segt – de tar oss inte på den rymdresa man hoppas på när man först stöter på albumet med dess omslag och låttitlarna. Ni som gillar de liknande banden kommer säkerligen att finna även detta album ganska tilltalande men som mer generell musikfanatiker och dessutom storkonsument av musik kan jag inte påstå att det är ett album som fångar mitt intresse.

Jag kan väl avsluta med att konstatera att detta album knappast skulle vara i min musikspelare på en resa till Vesta, eller någon annanstans i solsystemet. Ett helt okej album men inte speciellt imponerande.

HHHHHHH