The Dangerous Summer
s/t

Den farliga sommaren, det låter ju förskräckande roligt. Speciellt om jag inte minns att jag recenserade detta bands debut för ett antal år sedan och inte var speciellt imponerad. Sedan dess har de hunnit med ytterligare några album och en splittring och sedermera en återförening, de är nu så säkra på sin sak att de vill släppa sitt självbetitlade album som definierar dem som band. Jag undrar hur många band som faktiskt lyckats skapa det albumet som ett självbetitlat album, så här på rak arm kan jag inte komma på något men det skulle väl inte förvåna mig om det finns några exempel trots allt.

Det handlar om EMO eller modern punkig pop-rock om du så vill, ofta hyfsat klämkäckt och poppigt men kanske med en liten ådra av mörker och ett kanske något lägre tempo. Modern, snygg och stark produktion som kan locka till lyssning. Inte överdrivet fantastisk sångare, men hyfsat bra får jag väl ändå tillstå även om han hade kunna bära låtarna bättre än han gör. Hyfsad variation och en sansat speltid med lite under 40 minuter för att spela de tio spår som utgör albumet. Ett album som ändå måste beskrivas som en stark produktion.

Drar ibland lite väl mycket åt det långsammare hållet och det hade definitivt inte skadat albumet om bandet drog upp energinivån och tempot några hack. Mer energi och mer dynamik hade definitivt gjort detta betydligt bättre. Men jag tycker att det är ett bra album, inte speciellt farligt eller riskfyllt utan simmandes ganska mitt i mittfåran kan man väl beskriva det. Borde gå hem hos bandets fans och fungera bra kommersiellt, ett lätt album att ta till sig, lätt att tycka om – men också lätt att glömma.

Du blir nog inte besviken om du köper albumet, det är bra nog för att man ska tycka om det – jag har gillat att lyssna på det även om jag tycker att det till och från blir lite väl sömnigt. Och som kritiker är det väl svårt att överse med det faktum att det inte direkt känns som att man lyssnar på något nytt och spännande, det som kallas ”novelty” lyser med sin frånvaro om man säger så. Därför blir min slutsats att det är betydligt bättre än senast jag hörde bandet, men jag är fortfarande inte överdrivet imponerad.

HHHHHHH