Riot Horse
Cold Hearted Woman

Upploppshästen är tillbaka med sitt andra album och det är ungefär lika fantastiskt som det första – eller icke-fantastiskt kanske bättre beskriver ett album vars omslag kanske är dess starkaste kort och då är inte omslaget direkt fantastiskt. Det svenska bandet släppte debuten för fyra år sedan och då var jag inte jätteimponerad men det var ett hyfsat retrorockalbum. Nu har det gått några år sedan dess och bandet har egentligen inte utvecklats alls, vilket förstås gör dem perfekta i ögonen på sina fans som gärna ser att de kastar ur sig samma album om och om och om och om igen. Men vad ska vi då säga om denna kallhjärtade kvinna?

Att det handlar om retrorock är inte direkt svårt att utröna, Zeppelin, Sabbath och allt vad de där gamla uvarna heter, är inspirationen till bandets music. Hyfsat tungt, hyfsat klämkäckt, lite systatsrockerkänsla slängs in och sångaren känns väldigt inspirerad av den typen av musik. Lite whiskeystämma kanske man kan tycka och det finns ju en låt om förbannad whiskey, det finns dessutom åtta ytterligare låtar på albumet och de bjuder på variationen inom deras tematik. Vi får knappast några överraskningar utan ett album som blir mer eller mindre som förväntat med första albumet som referens. En fördel är att albumet är relativt kort, det blir svårare att tröttna på det då.

Gillade man debuten så gillar man säkert detta. Jag tyckte debuten var helt okej men detta album erbjuder ingenting vi inte redan fick på debuten och det är väk inte någonting på detta album som är bättre. Jag tycker att det är ett ganska intetsägande album, helt okej på alla sätt men man blir snabbt uttråkad av att lyssna på det och många gånger har jag bytt från CD-spelaren till något på USB-minnet i bilen medan jag jobbat med detta album och det är sällan ett bra tecken. Så om du inte gillat bandets debut kan du nog med gott samvete strunta i detta album.

Jag är kanske inte speciellt imponerad men tar inte heller fram motorsågen eller testar skivans frisbee-egenskaper. Man kan väl säga att det är ett okej retrorockalbum med låtar som känns gamla och lite sömniga redan första gången man hör dem och sedan ännu mer sömniga för varje ytterligare gång man hör den. Rekommenderas för Riot Horses fans, resten av oss behöver nog inte bry oss så mycket.

HHHHHHH