Global Scum
Hell is Home

Helvetet är hemma för globalt skum, det sistnämnda kanske man kan beskriva Manuel Harlander som – åtminstone är det vad han kallar sitt enmansband. Hell is Home är debutalbumet för österrikaren som gör i stort sett allt kring denna inspelning, han har lite hjälp i mixning och den biten men annars är det hans kreativa vision till fullo. Jag gillar färgtemat på albumets omslag men omslaget i sig är väl knappast det mest intressanta jag stött på under mina år som musikskribent, men det är förstås insidan som räknas.

Ett album som beskrivs som groove metal och varför inte, det är svängig dödsmetall i stil med band som Sepultura, Illdisposed, Gojira och en hel massa andra men också band som Pantera och så vidare. Det är inte direkt ett album som bryter ny mark och efter att jag hört den första låten känns det som att jag kan förutse vad som väntar härnäst – det blir inga överraskningar och det känns som att jag hört allt förr. Han faller nog lite i en av fallgroparna man lätt faller i som enmansband och det är att ingen kan säga ifrån när det musikaliska blir för likt något annat. Det känns lite fantasilöst och framförallt som något utan någon större originalitet.

Litet plus för produktionen tycker jag, ljudbilden är snygg och kraftfull. Hyfsat svängig musik tycker jag också att det handlar om. Inte dåligt men bristen på originalitet gör att man snabbt tappar fokus och intresse – det finns inget som riktigt fängslar band Global Scums tio kompositioner och kanske är det mest positiva det faktum att speltiden hålls väldigt kort med bara omkring 36 minuter, det är tillräckligt kort för att man inte helt ska somna av och stänga öronen långt innan det slutar.

Lite är det nog så att bristen på originalitet gör att jag inte orkar bry mig om Hell is Home för jag tycker egentligen inte att det är ett dåligt album. Det är bara lite för fantasilöst och låter alldeles för mycket som sådant som redan gjorts tidigare, det blir lite känsla av plagiat kan jag tycka och Harlander påverkar inte direkt min bild av enmansband – det känns fortfarande som att det ytterst sällan fungerar eftersom en ensam person sällan kan anses vara en god bedömare av sitt verk. Hell is Home kanske kan gå hem hos den som gillar genren men bristen på originalitet gör det inte direkt till det mest spännande album jag hört i livet.

HHHHHHH