Crematory
Oblivion

Tyska Crematory är tillbaka med ett nytt album i en lång karriär som nu sträcker sig 25 år tillbaka i tiden, åtminstone om man ser första albumet som startpunkten. En kvarts sekel av vrålande och gotisk musik, men också av klämkäcka refränger och så vidare. Någonstans skrivs de att de håller sig relevanta genom att förnya sig, pressmaterialet jag fick var bara på tyska och där stod det fanden und finden och en hel massa andra saker om bandets historia om hur de jobbat med diverse folk inom produktion med nya inputs och så vidare, märkligt nog tycker jag dock att det låter väldigt mycket som senast jag recenserade Crematory, och det var åtta år sedan.

Gotisk metall, ganska tyskt i stil där de kombinerar vrålsång med väldigt klämkäcka inslag, lite av en klubbkväll för ett gäng dödsmetallare eller något sådant. Inte direkt nyskapande, inte direkt fantasifullt och för den som hört Crematory är det inga överraskningar. Inte så värst varierat och framförallt kanske lite långt. Jag skulle dock inte vilja sälla mig till dem som vräker ur sig negativitet kring bandet, det finns dem, jag antar att hyllarna finns där också – det är riktigt väl producerat och det är definitivt klämkäckt nog för att kunna tilltala en ganska bred publik. Men det är också ett album man ganska snabbt tröttnar på, man tar det till sig snabbt och tröttnar sedan lika snabbt.

Bra album, kan jag väl ändå påstå. Försök att inte ryckas med i spår som Salvation och flera av de andra spåren med riktigt klämkäcka refränger och det trots att klarsångaren lämnar en del att önska, han har inte den vassaste stämma jag hört när jag lyssnat på album att skriva om – det ska dock tilläggas att även om det inte är vasst så fungerar det. Och jag tror nog att bandets fans kommer att finna detta album minst lika tilltalande som deras föregående alster, man kan definitivt inte klaga på utförandet däremot kanske lite mer finess i låtskrivandet hade varit att föredra.

Det är svårt att inte entusiasmeras av bandets klämkäcka natur, samspelet mellan klämkäckt och vrålande är definitivt underhållande. Dock finns det band som lyckas bättre med detta samspel och kanske skulle de ha testat med lite mindre disko och lite mer dynamik. Olyckligtvis för Krematoriet tror jag att Oblivion är dömd att fall i glömska relativt snabbt, det är helt enkelt inte ett tillräckligt spännande album för att göra något större avtryck.

HHHHHHH