Blitzkrieg
Judge Not

Döm inte, kallar Blitzkrieg sitt nya album. Det är ännu en av de här NWOBHM-dinosaurierna som vägrar att bara lägga sig ner och dö, och det får man ju förstås beundra – att man orkar skapa musik under så lång tid. De bildades faktiskt redan 1980 och släppte första officiella albumet 1985 men hade någon demo och så innan det, de har också hunnit splittras och återbildas ett antal gånger och bara sångare Brian Ross är kvar sedan det först begav sig. Bandet sägs ha varit väldigt inflytelserika inom den välkända brittiska heavy metal-förkortningen som alla genrenördar känner till men frågan är om de ändå inte är mest kända för att Metallica gjort en cover på deras låt Blitzkrieg. Jag minns att jag köpte en vinyl med dem i början av 2000-talet som jag typ spelade en gång och tyckte var så risig att jag inte spelat den sedan dess. Omslaget såg ungefär lika amatörmässigt ut på den vinylen som på detta album.

Öronen blöder kanske inte men den kritiska rösten inom mig skriker åt mig att stänga av, sluta lyssna! Uppmaningen kommer inte på grund av att det är kasst utan på grund av att det känns alldeles för välbekant, ett nytt album helt utan karaktär och idé igen. Visst kanske det är bättre med ett band som faktiskt var med i eran än ett som imiterar dem som var med men samtidigt, ett nytt album som inte känns nytt, som inte känns som att man lyssnar på något för fösta gången, det kan aldrig kännas positivt. Det känns typiskt tidigt åttiotal, sången låter så, ljudbilden likaså, visst är det väl lite uppfräschat men det känns daterat och det känns gammalt – det blir lite ”welcome to Jurassic Park” över det hela, dinosaurier med instrument – frågan är bara vart geten tog vägen.

Mycket talar för att den som gillar den här typen av nostalgitripp kommer att uppskatta vad de får höra här också. Låtarna är helt okej men som de säger, Forever is a Long Time som är albumets finaste ögonblick kanske också lite avslöjar känslan kring Blitzkrieg och en hel räcka andra liknande band, att göra samma sak för alltid blir till sist ganska tjatigt. Och det här albumet är definitivt både tjatigt och förutsägbart, och kommer med all sannolikhet bli en framgång eftersom folk tyvärr alltid verkar söka sig till det välbekanta och tråkiga.

Det får avsluta min lilla recension, min dom är att det är en enda stor gäspning – ett fantasifattigt alster som inte imponerar. Den som gillar NWOBHM-grejer kommer säkert gilla detta album men det känns som ett album man kan vara utan och om man gillar dinosauriemetall kan jag istället rekommendera Dinosaur Warfare av Victorius.

HHHHHHH