Black Cyclone
Death is King

Ett band som kallar sig Svart Cyklon, hur kul kan det egentligen vara? Inte speciellt ska det visa sig när jag inleder arbetet med det svenska bandets debutalbum som verkar ha fått en del positiva omdömen lite här och där. Dock inte här. Det är ett album med ett omslag som räcker för att väcka vissa känslor av att man vill undvika albumet men som recensent kan jag ju inte bara välja sådant som verkar passa och slumpen valde detta album denna gång – ett album som grafiskt lämnar en del att önska och detsamma gäller musiken.

Musiken som för övrigt nog kan beskrivas som ganska traditionell metal, kanske att den passar allra bäst in i thrash metal-facket och då kanske om man ser tillbaka en tjugo år i tiden. Produktionen känns hemmasnickrad och ljudbilden skvallrar inte om något släppt 2018 utan kanske snarare som någon gammal uppgrävd inspelning från mitten av åttiotalet eller något i den stilen. Sångaren är väl kanske okej men inte direkt spännande, det kan dock kanske till viss del ha att göra med att han inte har något direkt intressant att arbeta med. Låtarna känns som gamla kasserade låtar från en räcka klassiska tunga hårdrockare som debuterade under åttiotalet.

Svenskarna kan knappast beskrivas som vare sig fantasifulla eller spännande, däremot kanske som snabba och thrashiga i stil med de liknande banden och många till. Inte speciellt bra som jag redan varit inne på, ny musik som känns daterad är sällan tilltalande ur mitt perspektiv. Det är också ganska tråkigt att lyssna på album som trots att de är ohörda för en själv känns som man hört dem många gånger förr, déjà vu är aldrig bra när man lyssnar på musik. Jag vet inte om något spår sticker ut ur vare sig positiv eller negativ bemärkelse, det är inte ett album jag direkt fastnar för oavsett.

Det är svårt att lyssna på albumet från start till mål, man tröttnar ganska snabbt. Kanske att det kan tilltala dem som uppskattar gammeldags thrash metal, men det är inte direkt en musikalisk cyklon av underhållande musikaliska tilltag – döden känns inte direkt kunglig i detta fall. Death is King känns som ett album man inte behöver lägga alltför stort intresse vid.

HHHHHHH