Slechtvalk
Where Wandering Shadows And Mists Collide

Pilgrimsfalk från Nederländerna är tillbaka med sitt femte album, Där vandrande skuggor och dimma kolliderar. Ett album som kunde ha varit en bra julklapp om det varit bra, omslaget är desto bättre och kanske kan beskrivas som intresseväckande. Det är ett kristet svartmetallband enligt informationen jag hittat men jag kan konstatera att det inte är ett direkt predikande album.

Det är ett ganska melodiöst och hyfsat varierat extremmetallalbum med ett hyfsat brett musikaliskt spektrum. Inledande spåret känns till exempel väldigt mycket metalcore, sången är vrålig och ganska stelbent – inte särskilt varierad över albumet. Ett album som i sin helhet känns ganska omodernt och inte särskilt slagkraftigt. Det är som att pilgrimsfalken aldrig riktigt lyfter mot skyarna, kanske är vingarna förfrusna av vinterkylan, kanske är det något annat men jag har svårt att se att detta verkligen skulle kunna skapa något större intresse.

54 minuter är dessutom väldigt lång speltid, alldeles för lång i detta fall. Jag har svårt att bli imponerad av ett album som bara fyller upp en redan välbefolkad musikgenre utan att erbjuda något som känns unikt eller spännande. Det känns inte alls lika episkt som skivomslaget vill göra gällande och Epic Extreme Metal som pressmaterialet påstår känns inte som en helt träffsäker beskrivning av vad man får höra när man lyssnar på detta album.

Jag skulle vilja påstå att detta är ett album för de redan inbitna fansen, jag är tveksam till att detta album kommer att vinna alltför många nya intressenter. Det är ett ganska ointressant album som saknar riktiga styrkor och därför känns ganska tråkigt att lyssna på. 

HHHHHHH