Samarkind
s/t

Bluesrockande Samarkind bjuder på självbetitlat debutalbum, så kanske man kan rubricera denna recension av det multinationella bandet Samarkind. Ett band som frontas av en irländare, som har en polsk gitarrist, en sydafrikansk trummis samt en irländsk bassist. Kvartettens debut Samarkind har spelats in på Irland och det innehåller åtta låtar och har en speltid på dryga 33 minuter. De håller det kort och koncist med andra ord, och de tycks även imponera på vissa recensenter runt om på nätet. Jag är dock personligen inte så värst benägen att stämma in i hyllningskören.

Det handlar om ganska klassiskt stiliserad bluesig hårdrock, ganska rakt på sak och lite som hämtat ur Deep Purples eller liknande bands gömmor – kanske har de stulit några av Deep Purples eller Led Zeppelins bortvalda låtar. Det är modernt producerat, kanske lite för producerat och det saknar lite driv. Sångaren är sådär, ganska typisk för bluesrockgenren egentligen. Inget står väl egentligen ut för mig när jag lyssnar på Samarkind, det känns inte direkt som att jag lyssnar på ett nytt album när jag snurrar denna på repeat i min musikspelare. Kanske glömde de lyssna på sin kreativitet i önskan att bli ett bluesrockband?

Visst är det väl ett ganska schysst album, låtarna fungerar väl och det tar inte hela dagen i anspråk. Det kunde dock vara lite mer driv och kanske framförallt lite mer låtar som lämnar avtryck. Jag skulle vilja säga att det är ett solitt album, lika minnesvärd som en grå betongvägg eller ett nedklottrat plank men ändå schysst. Det går att lyssna och det är ganska lätt att tycka om, den som gillar den här typen av musik kommer med största sannolikhet att känna sig väldigt positivt inställd till kvartettens debutalbum. Jag har dock redan glömt hur albumet låter trots att det snurrade genom musikspelaren alldeles nyss.

En debut som lovar hyfsat gott, åtminstone om man tycker om klassiskt stiliserad bluesig hårdrock i samma anda som de kända namnen från förr. Det bästa med dem är nog ändå att de trots en stilistisk nostalgitripp trots allt ändå står med någon fot på en mer modern plattform. De kan nog bli ganska intressanta om de utvecklar en lite mer individuell inriktning och hittar låtmaterial som sticker ut lite. Denna debut har en del positiva inslag men som helhet känns det ändå som ett album man lyssnar på en stund för att sedan bara glömma bort.

HHHHHHH